Jag har hittat min fristad full med folk. Jag vill inte längre gömma mig där, utan vill istället inte lämna det. Det är när jag är på väg till bussen, och går ut genom porten som det kommer tillbaka - precis som om allt snällt väntat på mig utanför hela dagen och bara väntat på att jag ska gå hem. Även om varje steg jag tar känns tyngre och tyngre, allt eftersom bilder, minnen - allt det tunga - kommer tillbaka så vet jag att jag måste fortsätta gå. Så jag höjer volymen på mp3n, låter Muse omringa, kväva, skydda det lilla som finns kvar.
Glasrutans kyla tränger igenom jackan, tröjan och rakt in i min själ, men jag står kvar i solens ljus som inte värmer. Inget värmer längre när jag är ensam. Men när jag skuttar genom korridorerna i skolan med Maria, eller skrattar och fnissar är jag en helt annan. Någon jag gillar att vara. Inte ens när F iaktar mig från scenen eller när han sitter och myser med någon annan bryr jag mig. Då vet jag att jag kommer klara mig.