Med en penna och en kniv
Beskriver jag mitt liv
Pennan formar ord, kniven öppnar sår
Jag kommer blöda dagar, månader och år
Mina plåster i vardagen är ringa

Men genom min plågfria mask ser inga

Jag ler mina falska leenden med glans

Om någon skulle märka? - Inte en chans

Du är inte här, men jag har inte glömt

Även om du mig på all värme tömt

förlåter jag dig för din natur

men den här källan torkar sakta ut

Du var min trygga hamn i den här världen

men nu lider jag som mellan städen

Stormen viner, och jag kapsejsar

Ingen till min räddning racar
Regnet porlar, öser ner

Men det kommer bara mer

Jag söker inte längre någon ettiket på vad vi har tillsammans. Eller rättare sagt - det vi har när vi ses. Det är inte spännande och pirrigt längre. Det är inte något jag vill eller längtar efter. Det känns inte nödvändigt, och det är något jag med enkelhet skulle motstå. Men det gjorde jag inte. Varför? För att jag ville ha en arm som höll om mig, och vara med någon som får mig att skratta.
Hur berättar man för någon att man bara utnyttjar den för sin mänskiga värme och humor? "Sorry, jag gillar inte att kyssa dig, bara att hålla i handen och låta dig hålla om mig lite, för du innehåller den värme jag inte har längre."? Det är ändå flykten i sig som lockar mer - gör det värt mödan. Nya omgivningar. Nya tankar och synperspektiv. Jag kunde plötsligt skriva med en penna, inte kniv. Allt kändes surrealistiskt när jag satt där i tryggt avstånd på tåget, som om det var en berättelse jag skrev, och inte vad som för mig är verklighet som förföljer mig dag och natt. Jag var fri från mina demoner.
Men ju längre jag åkte, ju svårare var det att få grepp om känslorna jag skrev om. Den barnsliga glädjen att skutta sig fram genom en sovande stad i midvinter var inte svår att beskriva med ord, men svår att känna. Jag kan känna den nu och le åt den, men det är nu, inte då.  Då var det bara själslösa ord på ett papper.