i take it back, word for word.

Det har börjat bli bättre. Tvångsbeteendet är fortfarande där, och jag ryggar fortfarande tillbaka vid smärtsamma minnen, men det händer att jag skrattar, och ibland har på mig andra kläder än hans stora tröjor.

Ibland minns jag fler stunder, men jag skriver inte ner dem längre. Dels för att jag inte har papper och penna på mig jämt, dels för att jag vet att det kommer finns kvar ändå.