Varför? Varför stör jag mig så på det? Jag borde inte...

Bara tanken på att jag inte har möjligheten att kolla på bilder på honom, och följa hans hals - hans välbekanta hals - med blicken, och sucka så där dramatiskt de bara kunde göra med elegans på 30-talets svart-vita filmer.

Tur att jag smygsparade några av de bra bilderna på datorn. Bilder innan mig, och innan henne.

Jag har inget förakt mot henne längre, det är ju inte precis hennes fel.

Jag skriver inget längre - jag vet. Jag har inget att skriva.

Han har försvunnit från Fb, så nu finns han inte där heller. Det är som om han aldrig existerat.

He makes me feel better. I mean, he makes me feel alive.

<3

He is gone, and I dont like it. The absence of him is everywhere I look. It's like a huge hole been puntch out off my cheast.

Det är som att allt byggs upp runt hålet där han var. Som en silluet på en vägg målad i svart eller... något annat svart och mörkt som inte hör hemma. Som en stor svart fläck på bröllopsklänningen.

Jag är inte arg på honom längre. Han hade rätt, och jag passar inte ihop med honom, och hon gör honom lycklig.

Och jag, jag kan gå runt i hans tröjer så mycket jag vill, till nästan vilka jeans som helst, och jag kan skriva en novell om honom. Och jag kan minnas. Jag kan minnas allting, och uppleva det gång på gång... Och det, det är mitt paradis.

Varför stannar allt så fort jag får en bild av honom? Den borde inte stanna. Blicken borde inte fastna vid hans ögon, eller följa halsens struktur. Jag borde inte gilla vad jag ser. Jag borde inte ha bilderna alls.

Det jag borde är att... markera bilderna och trycka på delete, och sedan tömma papperskorgen. ...Men jag kan inte. Delete-knappen har plötsligt gömt sig...

Jag har äntligen glömt bort hans lukt. I stället för att vara lättad, försöker jag förbrillt att minnas den. Jag saknar till och med den dagen då jag åkte buss, och en man satte sig framför mig och hade samma parfym som han. Det förstörde de nästkommande dagarna, men nu vill jag ha dem tillbaka, och uppleva den bussresan om och om igen.

Varför kommer det alltid när jag har som minst tid med det? Jag har inte tid att sitta och gunga fram och tillbaka på golvet nu. Jag har inte tid att känna. Jag har inte tid att tänka tillbaka, inte tid med att låta det påverka mig och dra ner mig. Men inte heller kan jag stå emot det.