Jag vet att du sover

Känner värmen från din hud

Bara lukten gör mig svag

Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig

Allting du pekar på

Men bara när du inte hör

Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå

Utan din luft i mina lungor

Jag kan inte ens stå

När du inte ser på

Och genomskinlig grå blir jag

Utan dina andetag

Min klocka har stannat

Under dina ögonlock

Fladdrar drömmarna förbi

Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud

Mitt hjärta i din hand

Har jag tappat bort mitt språk

Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå

Utan din luft i mina lungor

Jag kan inte ens stå

När du inte ser på

Och färglös som en tår blir jag

Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå

Utan din luft i mina lungor

Jag kan inte ens stå

Om du inte ser på

Och genomskinlig grå

Vad vore jag

Utan dina andetag

Vad vore jag

Utan dina andetag

If you only knew... But you don't. And i won't tell.

Jag visste det. Hela tiden, men jag ville som vanligt inte inse sanningen. Som ett envist barn som sätter händerna för öronen och vägrar lyssna...

Men att få reda på det så där.. Still hurts.

Han är inget svin. Jag vill be honom att vara ett för att låta mig ta den enkla vägen för en gångs skull. Jag vill inte vara en belastning. Så jag låtsas att allt är bra.

Han är inget svin. Hittills. Men hittills har jag inte varit outhärdig heller.

Jag saknar hans cigarettlukt. Han skrattade bara när jag sa det, artig som han är.

Jag kan inte prata med honom, samtidigt som jag inte kan låta bli. Jag vill bara kyssa honom, trycka upp honom mot någonting, anfalla honom, bita honom i läppen, trycka honom mot min kropp, hålla honom fast hårt och samtidigt viska "Lämna mig inte, lämna mig inte".

Men vad skulle det hjälpa? Han är bara ytterligare en som tycker att jag är patetisk, barnslig och a waste of time.

Jag vill be honom att få träffa honom igen, men jag vet att han redan har sagt sitt avsked. Jag var bara inte så viktig.

Han kan inte vara min. Han är inte min.

Jag är det lilla barnet igen som springer och gömmer sig när det börjar bli jobbigt, vetandes att det måste växa upp. Jag vill inte veta att sista gången jag kommer träffa honom kommer bli just den sista gången. Jag har kännt honom i lite över en vecka, och nu ska jag säga hejdå till honom, och kanske, kanske få träffa honom igen i jul? Jag är trött på att bli lämnad. Men han kan inte vara min. Han är inte min. Vi har ingen framtid. Vi var dömda redan från början.

Jag kan känna smaken av hans rökiga läppar, och jag saknar den. Jag, som inte ens tycker om att han röker - egentligen. Men det är en del av honom jag lärt mig acceptera.

Kanske har jag börjat glömma bort, men vissa saker har börjat bli... luddiga. Den där dagen har alltid varit luddig - den representerar min värsta mardröm - därav är jag inte förvånad. Men hur ska jag kunna skriva om den nu? Jag kommer inte ihåg allt. Ja, jag kommer ihåg vad som hände och i vilken följd. Men ändå är det något som hindrar mig ifrån att sätta det i ord.

Minnen dyker fortfarande upp. De smärtar inte längre. Däremot är det som att jag inte kan beskriva dem. Inte med känsla i varjefall.

Jag har börjat bli mån om att inte framstå honom som en enbart ond, självisk man, men det är så svårt. Hur beskriver man i ord det vi hade? Ord kan inte beskriva det han fick mig att känns.

Jag medger att det alltid var en hårfin balans mellan det goda och det onda i vårt..."förhållande"... Men ändå ångrar jag det inte. Jag kan inte - hur skulle jag? Det enda jag ångrar nu är att jag inte försökte mer för honom, samtidigt vet jag, inners inne, att jag inte var rätt för honom. Jag var - är - för svag för honom. Svag, oerfaren, barnslig och oansvarstagande. Jag var hans "lögnerska", och jag kan inte klandra honom för det han gjorde. Han hade rätt. Kanske är det därför jag har svårt att skriva? För att jag vet att jag inte har rätt till något medlidande.