Kanske har jag börjat glömma bort, men vissa saker har börjat bli... luddiga. Den där dagen har alltid varit luddig - den representerar min värsta mardröm - därav är jag inte förvånad. Men hur ska jag kunna skriva om den nu? Jag kommer inte ihåg allt. Ja, jag kommer ihåg vad som hände och i vilken följd. Men ändå är det något som hindrar mig ifrån att sätta det i ord.

Minnen dyker fortfarande upp. De smärtar inte längre. Däremot är det som att jag inte kan beskriva dem. Inte med känsla i varjefall.

Jag har börjat bli mån om att inte framstå honom som en enbart ond, självisk man, men det är så svårt. Hur beskriver man i ord det vi hade? Ord kan inte beskriva det han fick mig att känns.

Jag medger att det alltid var en hårfin balans mellan det goda och det onda i vårt..."förhållande"... Men ändå ångrar jag det inte. Jag kan inte - hur skulle jag? Det enda jag ångrar nu är att jag inte försökte mer för honom, samtidigt vet jag, inners inne, att jag inte var rätt för honom. Jag var - är - för svag för honom. Svag, oerfaren, barnslig och oansvarstagande. Jag var hans "lögnerska", och jag kan inte klandra honom för det han gjorde. Han hade rätt. Kanske är det därför jag har svårt att skriva? För att jag vet att jag inte har rätt till något medlidande.

 

Cissi

28 juli 2010 23:53

Ja, det är jätteskönt. Vissa klagar ju på att man gör det, men det är mitt sätt att hantera saker och ting...

http://ceciliadarling.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...