Kanske har jag börjat glömma bort, men vissa saker har börjat bli... luddiga. Den där dagen har alltid varit luddig - den representerar min värsta mardröm - därav är jag inte förvånad. Men hur ska jag kunna skriva om den nu? Jag kommer inte ihåg allt. Ja, jag kommer ihåg vad som hände och i vilken följd. Men ändå är det något som hindrar mig ifrån att sätta det i ord.

Minnen dyker fortfarande upp. De smärtar inte längre. Däremot är det som att jag inte kan beskriva dem. Inte med känsla i varjefall.

Jag har börjat bli mån om att inte framstå honom som en enbart ond, självisk man, men det är så svårt. Hur beskriver man i ord det vi hade? Ord kan inte beskriva det han fick mig att känns.

Jag medger att det alltid var en hårfin balans mellan det goda och det onda i vårt..."förhållande"... Men ändå ångrar jag det inte. Jag kan inte - hur skulle jag? Det enda jag ångrar nu är att jag inte försökte mer för honom, samtidigt vet jag, inners inne, att jag inte var rätt för honom. Jag var - är - för svag för honom. Svag, oerfaren, barnslig och oansvarstagande. Jag var hans "lögnerska", och jag kan inte klandra honom för det han gjorde. Han hade rätt. Kanske är det därför jag har svårt att skriva? För att jag vet att jag inte har rätt till något medlidande.