Svårt att sova, även hos andra. Kan inte sluta tänka. Bilder jagar mig, sticker mig, tränger sig på. Jag är glad att jag ska jobba nu i en månad så jag kan fylla huvudet med annat, som beställningar och hur månag gram räkor det ska vara i salladerna... Eller tänka ut fraser på tyska till tyska kunder. Jag kommer gå upp tidigt, jobba hårt, stressa, stå i disken, bli genomblöt och påhoppad av Björn, Marek och John (vars diakelt är det enda som kommer få mig att vilja gömma mig i frysen och dö), och Madde kommer vara så där underbart gullig och berömma mig för att jag är så mycket duktigare än de flesta andra... Jag kommer ha saker att göra. Men kommer det att räcka? Jag har fortfarande tåget dit och hem och bussen då jag måste sitta still. Hög musik hjälper inte längre. Inte som det gjorde.

Jag var trött när jag kom hem imorse, men istället för att lägga mig och försöka sova städade jag huset, vattnade, åt lunch för första gången sen i söndags, möblerade om på mitt rum (inget står där det stod eller hängde förut) och ordnade sladd-trasslet jag hade under skrivbordet, bäddat rent i sängen samt lagat en låda. Nu ska jag bara duscha och sova - förhoppningsvis. Ska till skolan imorron.

Det gör för ont. Sluta förstöra mitt liv, snälla. Jag vill inte minnas längre. Det gör för ont när du inte längre är här och min. Smärtan är som en hårdklump i bröstet som hindrar mig att kunna andas. Jag vill inte minnas, låt allt försvinna...Jag orkar inte... Inte själv. Inte längre. Jag vill inte kämpa mig igenom det här själv, utan tröst från någon. Jag orkar inte, jag lovar..

Jag drömmer bara konstiga saker nu förtiden... Det måste vara något med att jag jämt ligger och läser för att tänka på annat tills jag är så trött att jag somnar. Det ironiska var att det fick mig att känna mig bättre. Som om allt var bra igen. M var där och tog hand om mig igen. Som sagt, konstiga drömmar.

Till slut tar orden slut, och känslan över. Radiotystnad. Död. Tomhet. Det rakta streket på EKG;t. Det är hopplöst. Allt jag har nu är mina minnen och mina ord som försöker rita de minnena i starkare färger så de aldrig försvinner. Jag har ord. Men om orden inte räcker till, om orden sviker?

Det finns ingen enkelhet i att vara blödande. Som ett skadat djur försöker jag slicka rent såret, men det sticks och svider och jag ger bara upp.
Det finns bra dagar då solen skiner och jag går ut för att känna riktig värme mot min hud. Som den sista gången, som jag alltför många gånger försökt låta bli att tänka på.

Flashback-bilderna är värst. De kan komma närsomhelst av de mest långsökta tankar. Ibland kommer de ändå.
Jag har börjat bli bättre på att tänka på oskyldiga saker on a regular basic och på att side-tracka mig själv. "Undrar vad han skulle tyckt om...Åh! En blå bil. Vad fin den var..."

Låt mig älska dig. Låt mig sakna dig. Det gör inte ont som förut, så försvinn inte ifrån mig. Jag lovar att jag klarar av det. Ta inte steget, stanna här. Gå ingenstans - jag vill kunna se dig när jag blundar. Hälsa på i mina drömmar, så jag kan få kyssa dig igen. Sitt bredvid mig på buss, ha min hand i din - kyss den, smek den - som förut. Fyll min vardag med illusioner - de är bättre än ingenting. Jag kände din doft, och jag log. Njöt och log, för när jag blundade satt du där bredvid mig. Du log, för jag var det bästa du visste.

Korta stunder av det vi hade. De stunder som var viktiga för vårt förhållande skrivna på a4. Men om det bara är minnen, varför skriver jag ner dem?

Jag har börjat läsa hans gamla blogg för att försöka förstå mig på honom. Inte politiken, inte propaganda talen och uppmaningarna att leva livet och inte en lögn, utan dikterna och där han talar om demoner och att vilja ge upp och vila i skuggorna - de delar av honom jag förstår - hans svaga sida som han så sällan eller aldrig visar. Den sida jag föll för - den där vi var på samma nivå.

Han älskar mig inte längre. Jag vet det. Jag känenr det i hjärtat. Hoppet har börjat dö ut.

Jag vågar inte börja prata med honom längre, för jag vet att han inte vill prata med mig. Han har inget att säga mig längre. Och även om jag började prata med honom - till vilken nytta skulle det vara?

Jag försöker lära mig att hata honom, men det går inte. Det tar emot att hata någon som han. Sakta formar jag mitt liv efter hans siluett. Han är hålet där mitt hjärta skulle suttigt.