Tänk att man kan tröttna så mkt på att gråta sig till sömns, att man börjar gråta utan att man till slut inte riktigt vet varför. Ibland är det bara över små saker, ibland för att det man så länge gömt sig från hittat fram till en igen. Man kan inte gömma sig föralltid - men tänk så mkt bättre det skulle vara om man kunde.

En gång älskade jag orientering.. Lukterna, människorna. Terrängerna. Att sitta på TC och teckna, lyssna på musik och kolla på orienterare som diskuterar med andra orienterare om vilka kontroller de bommat och inte bommat. Om vart de sprang fel, vart de hittade en hel dynge med svamp, och var de blev jagade av ilskna kor. Gå till markan och kolla vad de hade att bjuda på.

Men nu är inget av de kul längre. Lukten är inte den samma. De människor jag kände har glömt bort mig, och jag ser inte längre tjusningen med ett lerigt TC utan nånstans att sitta. Inte heller vill jag bli påmind om hur det va förr. När det luktade som de skulle. När alla visste vem jag var, och va trevliga och pratade med mig fast de egentligen inte kände mig.