Jag kanske inte ångrade mig då, men fan vad jag gör det nu! Nu, när allt är försent, alla känslor kalla och bortglömda. Alla minnen som vi skulle ha kommit ihåg föralltid är borta dom med.

Jag vill tro att du stänger mig ute för att du vill tro att du gjorde rätt. För att du inte vill sakna mig. Men ju mer tiden går ju mer börjar jag förstå att det kanske inte är så. Kanske är det bara mitt dåliga självförtroende, kanske är de bara att jag en gång kände dig.

Varför ska livet vara så krångligt? Varför blir allt fel när jag försöker göra nått gott?