Det tog ett tag innan jag såg att han satt där. Jag hade gått rakt förbi honom utan att se honom - utan att ens lägga märke till honom. Jag hade skrattat och skojat högt med K, det är svårt att göra nått annat när man är med henne. Hon är min lilla drällmaja.
Det var inte förän vi satte oss ner vid ett bord som jag såg honom sitta på andra sidan gången med Hl. Hela jag började darra, precis som jag gjorde sist. Jag som hade intalat mig själv att jag skulle vara avspänd i hans närhet. Så jag försökte verka oberörd, trots att hjärtat slog så hårt att det nästan gjorde ont i bröstet. Jag försökte prata normalt, men orden fastnade och snubblade på varandra. Jag sa att det var för att det kittlade så hemskt i halsen, att jag svalt ett pomfrit fel.
Jag såg att han sneglade åt mitt håll varje gång jag skrattade. Under de 60 minutrarna jag och K satt där och åt såg jag inte ett enda leende på hans läppar. Kanske upplevde han samma krig inombords som jag själv. Han inte så mycket som rörde Hl under den tid jag var där. Han såg så otroligt... vilsen ut. Vilsen och borttappad, precis som attdet blivit för mycket känslor på en gång.
Alla frågor kom. Menade han verkligen att han ville börja träffa mig igen? Skulle jag ha gått fram och sagt hej? Eller skulle Hl mörda mig om jag gjort de? Jag hade kunnat göra det bara för att göra henne förbannad om jag hade varit på det humöret... Jag kunde ha let lite mot honom iallafall och visa att jag sett honom. Jag ångrar det.

Jag är inte van vid att se honom på stan. Jag hade slutat tro att den dagen skulle komma. Jag har inte träffat honom på över ett år. Vi skulle träffas nån dag när han kommit hem, men han mailade mig aldrig och sa att han var hemma igen... Så så viktig kan jag inte vara.

Hl btw. Hon är en ful kopia av mig. Blä.