Vad hände med min älskade? Vad hände dig när jag var borta? Var var jag när du behövde mig? Jag behövde alltid dig. Alltid, alltid. Och alltid var du där. Men vad hände? Du är inte samma person längre. Jag vet att du finns kvar där, nån stans, men du kommer aldrig säga något till mig igen. Den där sista gången, när jag bara ville höra dig säga att jag var en idiot som ville göra slut... Du skulle ha sagt det. Men istället tappade vi greppet och försvann. I vilken ond värld ramlade du in i? Jag skulle varit där för dig. Varje dag. Jag borde vara det nu också, men det är svårt. Baby steps, baby steps... Åh, jag vill bara till din famn igen och stanna där.Jag vill vara din igen, som jag var då. Men inget är som förr. Inget är detsamma. Vi har ändrats och formats efter det vi gått igenom.
Allt annat tappar mening. Vad i livet är det som är viktigt egentligen? Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Han hade nya bilder i sitt album. Han blir jämt så fin på kort. Att veta att just där, strax under födelsemärket på halsen, har jag haft mina läppar, känt hans lukt, hans varma kropp. Fan att man inte kan svepa in sig i sina drömmar och låta sig försvinna in i dem, istället för att bara sitta och se tillbaka på det.
Jag vill tro att jag vet vem han är - inners inne. Att han är mer av den han var när vi träffades första gången. Men jag vet aldrig vart jag har honom. Han är någon. Ibland är han tuff, ibland är han kärlekssam och flörtig och ibland, men mycket sällan, visar han att han har en känslosam sida också under den hårda ytan. Ibland kan vi sitta i timmar och prata om den gamla tiden. Vad vi sa och gjorde och vad vi ångrar att vi inte gjorde, vad som inte hände, vad vi kände och tänkte. Han har den hårda ytan uppe alltför ofta, men det är nog lika bra. Jag vill inte känna mer för honom.  Han är inte för mig. Vi diskuterade det när  det ännu låg oss nära hjärtat. Nu har det runnit ut i sanden, alltihop. Alla känslor och tankar. Vi låtsas inte om det längre. Vi är oss själva här i verkligheten, och här är vi så olika. Jag är alltid där för honom, men jag har tappat mitt värde. Vi har inget att prata om längre. Jag har slutat fråga om och när han vill ses. Allt är verklighet nu. Bara sorglig verklighet....