Idag kom äntligen svaret på mailet. Det tog ett tag innan jag vågade öppna det. Hjärtat slog så hårt att det gjorde ont. Händerna skakade. Jag visste inte om jag var glad eller rädd, eller bådeoch samtidigt.
Mailet... Jag hade väntat på svaret så länge att jag glömt vad jag skrev från början. Det var ganska eklatant vad jag ville få fram med det jag skrev.
''Jag kan inte sluta tänka på dig som du var förut. Jag vill inte tro att du har ändrats en enda liten millimeter.''
Jag skrev precis det som jag kännt det senaste året och utelämnade det opassande.
Han vill träffa mig igen. När han kommit hem. Nu är jag rädd istället. Rädd för att han kommer träffa mig och sen överge mig igen när han kommer ihåg varför han slutade prata med mig. Jag kommer vara både rädd, nervös och blyg när den dagen kommer, men varför - egentligen? Vi kände varandra en gång. Vi var kära. Vi skrattade och grät tillsammans. Jag har sett alla hans sidor som finns, och han har sett alla mina. Allt ont och gott blandat. Jag borde inte vara blyg inför honom. Men ändå är han som en främling, inte någon jag kanske fortfarande har känslor kvar för.

Imorron efter jobbet ska jag gå upp till Sten Sture monumentet. Det känns så självklart, på nått sätt. Det var ''vår'' plats, fast vi bara var där en gång tillsammans så känner jag mig hemma där. Jag tänker bra där uppe. Mycket där påminner mig om honom.

Jag har glömt hur han var. Jag kommer ihåg det uppenbara, som hans skratt, klittrande ögon och hans gångstil, hans platta gulliga mage och bond-brännan.
Ju mer jag glömmer, dessto mer vilsekommen känner jag mig.

Rädd. Rädd för att förlora värde. Jag önskar honom all lycka i världen - men om han gör det... Då skulle han inte behöva mig längre som stöd. Han skulle inte ringa mig så fort det var något. Han skulle nog inte vända sig till mig alls. Jag vill känna mig behövd. Som att någon faktiskt vill att jag finns överhuvudtaget.

Söndag. Vaknar tidigt med solen i ögonen. Slänger iväg ett sms till D, bara för att chocka honom med att jag också kan vara vaken kl 9 på morgon. Märker att jag fått ett sms från lilla V också. Översatte A fine frenzy-låten, bara för att den ska kännas mer.

Söndag = Bones, Beck, Skins och Criminal Minds. Nu när jag möblerat om kan jag sitta i sängen och titta på tv samtidigt som jag är inne på msn och pratar med MS, MKL och D.

Jag ska låta M.S eller MKL kidnappa mig nästa helg. Jag vill verkligen inte vara hemma då... MKL förstår nog. Han är inte som andra. Han är som en storebror. Han säger rätt saker, och jag vet att han skulle ta hand om mig om det skulle behövas. Han är en sån man litar på... Onsdagen på lovet när vi varit på Williams, och dom andra skulle till max och äta... Det var en av dom bästa kvällarna på länge, länge. Han sa precis det jag behövde höra. Han dömde inte. Det framgick dock hur lite han egetligen vet om mig.
Han klappade mig lätt på knät och sa att det skulle ordna sig. Han är nog den första som faktiskt sagt de till mig. Jag svälter i brist på dem, utan att någon förstår det.  Det kommer att ordna sig, sa han. Det kommer att gå bra. Men när lär man sig att andas igen? När börjar man leva som en normal människa? Jag fryser fast jag vet att det är jätte varmt inne på mitt rum.  Hurghadaparfymen har i alla fall slutat lukta så mycket.

Hurghada... Det var så mycket bättre där när jag väl hade träffat M.S och var med honom varje vaken minut. När allt annat känns svart och kallt tänker jag alltid tillbaka på när han och jag satt på stranden i natten och lyssnade på havet. Vi är båda överrens om att ingen av oss varit med om något mer romantiskt. Att bara sitta där, ensamma...Vi ville sno hotelets båt och rymma bort. Bort från all verklighet. Bort med vår drömvärld. Och nu, nästan ett år senare undrar vi varför vi egentligen inte gjorde det. M.S i hurghada och M.S hemma är inte samma person. Jag var inte heller samma person, men det var just det som var tjusningen. När vi var där, i en annan kontinent kunde vi äntligen vara oss själva. Där var jag lite lagom självgod och retade honom för hans dialekt, han var min rakamotsats tills det kom till hans dialekt. Men när det rådde en tystnad.. en sån där skön, förstående tystnad när man bara vet att den andre tänker exakt samma sak... Inte förän då var vi nog verkligen oss själva.

Dagen vi skulle åka hem var sorlig. Vi visste inte om vi någonsin skulle ses igen. När vi skulle gå till strandbaren för att ta en sista drink höll vi krampaktigt varandras händer - Ingen av oss ville åka och lämna allt. Hemma fanns verkligheten, medans vi ville leva i drömmen där ingen verklighet eller hem fanns. Hade jag inte vågat börja prata med honom den där dagen hade veckan varit förstörd. Istället hade jag någon att vara med 24/7. Han var där på frukosten, lunchen och middagen och hela tiden där imellan. Han slapp flörtande servitörer och fick inte några drinkar skickade till sitt bord, men allt jag upplevde i Hurghada upplevde han också.