Hopp. Så tom man blir utan det. Jag älskar känslan av att fyllas med hopp, efter att så länge varit helt tom på det. Som när M helt plötsligt loggade in på msn. Tiden tyckdes stanna till... Förhoppningen kom, tyndnade bort och försvann helt. Varför skulle någonsin sakna mig? Jag var väl inget, precis som vanligt. Mig glömmer man alltid. Man säger att man aldrig ska göra det, men jovisst gör man. Det var nog Ödet som gav mig smeknamnet Någon -04. Bara någon, någon namnlös, någon som bara finns där. 

Skulle det vara så hemskt att bara säga hej och fråga hur man mår? Bara det lilla skulle betyda mycket.

Man undrar hur det blev så här. Jag ingick i gänget  förut, eller hur? Både det på tw och i klassen i skolan, även om jag visade framtårna mer på tw. Jag och min fantasi. Helgonet Navi. Det slutade med att dom på tw blev mina kompisar mer och mer, medans jag försummade och gled ifrån de andra i klassen. Tw var inte enda anledningen, men det känns mycket lättare att se det så. Vad ska jag säga? Det var höst. N försvann mer och mer och gav aldrig tillbaks mina saker någon gång. Jag behövde dem för att intyga mig om hans existens, hur patetiskt det än låter. Jag må vara patetiskt, men sån är jag, Under masken. Jag gör konstiga och oförklarliga saker, jag ångrar saker, men aldrig de som förändrat mig som person. Sabina är ett exempel på de. Jag beundrar henne. Hon visste att jag var med N när han var ihop med henne, men hon brydde sig inte. Hon sa aldrig något. Jag visste att hon förstog på nått sätt. Det enda hon sa var att hon ändå älskade mig mer än vad hon någonsin skulle älska honom... Hon brydde sig inte. Hon fortsatte bara att reta mig med ''Kom, vi sprriiiinger!''. Jag ville döda henne varje gång, men jag visste vilken kille hon hade gått miste om pga mig.

Och N, sen... Jag visste att han mådde dåligt över det. Det syndes i hans ögon. Han ville, lika mycket som han visste att det var fel. Vanan av att det skulle vara Vi förblindade oss. Han matade mig med hopp, och jag tänkte att ja, nu, äntligen skulle han bli min igen! Men nej. Så fel jag hade. Det blev aldrig vi igen. Chansen kom igen. Jag skulle ha tagit den. Jag orkade inte med allt. Jag orkade inte torka hans tårar mer. Jag såg ju vad jag gjorde mot honom, och hur jag fick honom att känna sig. Den där dagen, dagen då verkligen allt mellan oss tog slut, dog en bit av mig. Då, för två år sen, var jag fylld med något som var varmt och trevligt. Men den dagen tog de. Den dagen blev jag kall. Hur skulle jag någonsin kunna bli lycklig igen, undrade jag. Det undrar jag fortfarande. Det där varma, trevliga kommer nog aldrig tillbaka igen.

 Men jag hoppas fortfarande. Jag kan inte leva utan hopp. Och även nu, när allt hopp verkligen är helt borta, minns jag första gången jag träffade honom. Den tiden då han var min N. Ingen annans. Eller jo, jag snodde honom från Elin. Men att lämna henne var nog det bästa han någonsin gjort.

Gud, vad jag saknar honom. Det gör ont att göra det. Så jag försöker glömma. Men det är inte alltid det går, som nu - det enda jag kan tänka på är allt de jag älskade hos honom, och de otroliga vi hade tillsammans. Den oskyldighet vi hade över vårt förhållande i andras ögon, men i vår ensamhet var det nästan tvärtom. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på det. Som när vi skulle laga mat hemma hos honom medans Ola satt och kollade på film. Som vi höll på. Tihi. Det enda vi egentligen ville göra var att gå och lägga oss och ägna oss åt *host* andra aktiviteter.Vad ska jag säga? Vi älskade varandra. Vi gjorde allt tillsammans, och kunde varandra utan och innan. Jag saknar våra pratstunder. Jag saknar att ha mitt huvud på hans bröst och lyssna till hans andetag och höra hans hjärtslag och veta att det bara slog för mig...

Om någon någonsin skulle läsa de här som känner mig (gudförbjude), tolka det inte som att jag inte älskar D, okej? (såklart ni kommer... ) D är en nutidabok som inte kommer skrivas än på många år, N är en gammal, dammig, ''bortglömd'' historiebok. N är inte som D, och D är inte som N. Det behöver inte betyda att det är något dåligt. Ja, jag saknar N så att det gör ont, men det är ingen emot vad det skulle göra om det tog slut mellan D och mig. Anledningen till att jag håller fast vid N så är att vi inte bara var ihop. Det var så otroligt mycket mer under ytan. Vi skrattade och grät tillsammans. Vi delade känslor, minnen. Han var min första, och jag var hans. Han var inte bara min pojkvän, han var min absolut bästaste vän, och så otroligt mycke mer ändå. Det är inte förän jag tänker på honom som den där varma känslan inombords kommer tillbaka. Jag tror att det är han i mig som är den varma känslan. Jag önskar bara att jag kunde känna den varje dag, då skulle allt bli så mycket lättare.