Jag vill inte tillbaka. Jag vill inte tillbaka till att inte synas, inte höras och inte finnas. Jag vill inte tillbaka till en plats där ingen känner mig, där ingen låtsas om mig. Jag vill bara bort, bort bort. Jag vill hoppa av skolan och jobba. Men som alla säger så är de bra att ha en utbildning. Och ja, de är de säkert, men vad har man för nytta av en sån när man knappt vill leva alls? Finns det någon utbildning för hur man håller sig vid liv? Eller nått piller som ger en motivation? Det är säkert tusentals, miljontals som känner likadant som mig, men jag slår vad om att de ialla fall har kompisar. ÄKTA kompisar, inte sånna som ser ner på en när man verkligen behöver dem, eller skäller ut en när man gjort fel ist för försöka vara lite förstående. Ja, jag menar dig, H. Du kan vara världens bästaste, underbaraste, mest älskvärdaste människan på jorden, men bara så länge som man lever upp till dina förväntningar, och dina krav. Du lever i en fantasivärld (jag klandrar dig inte, den verkliga suger kuk) där ett förhållande är svaret på alla frågor och problem, men det är tvärtom, men hur ska du kunna veta de, men din egna stora livserfarenhet?

Du tror säkert att jag åkte till S bara för att strula, men du har sååå fel. Jag vet att det är så det ser ut, men nej. Jag vet att de var fel av mig att låta alla, inklusive S, att tro att jag var solo, men hur fan skulle jag veta att han var en sån kåtbock? Jag visste inte vad jag skulle göra. Hade jag kunnat springa min väg och åkt hem hade jag gjorde det innan jag hade tänkt klart tanken. Men tågen hade slutat gått. Allt gick så fort. För fort.

Varför ska jag behöva försvara mig själv inför någon som ska föreställa min vän? Du ska veta med säkerhet att jag aldrig skulle göra nått sånt. M var en sak. Jag älskade honom på alla sätt som fanns. Han var solen, ljuset i min vardag, men det är något ni aldrig skulle kunna förstå. Ni andra, o-insatta som tror att ni vet allt får tro vad ni vill. Han matade mig med drömmar och påminde mig sen med verkligheten, men de kan ingen annan än han och jag förstå. Men det är länge sedan. Allt är annorlunda nu.

Eller inte. Ni tror fortfarande att jag strular runt med första bästa kille, och jag vet att ni fortfarande inte går att lita på. Och ni undrar varför jag alltid går ensam....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...