Det är inte skam. Det är inte ånger. Det är att för en stund låtsas som att det inte hänt för att kunna andas en stund till, ta ett djupt andetag för att orka med det senare.

Ta ett steg, välj vägen, följ den. Se vart du hamnar och ta problemen i sänder. Det finns en gräns för vad man klarar av. Vi är bara människor, och att tro något annat är ren galenskap. Vi är människor. Vi skadar oss. Vi slickar våra sår och läker. Tiden läker inte alla sår, men det gör dem lättare att leva med.

Inte en till. Jag orkar inte med en till med förväntningar om någonting mer än meningslöst och obetydande flörtande. För grejen är, jag vill inte ha något mer just nu. Jag är trött på lögner och vet inte längre vem jag kan lita på och vem jag inte bör umgås med. Det jag vill och borde är aldrig desamma. Så jag slutar bry mig och bara gör, med viss hänsyn till andra.