Jag försöker att inte tänka på vad jag gjort. Men att inte tänka är som att sluta andas för mig. Så jag håller andan.

Igår kände jag mig smutsig och en aning illamående. Jag ville inte sjunka till stadiet då förlamningen slår till, så jag höll mig uppe - hög musik i öronen för att hålla tankarna bort och illamåendet tillbaka, snabb cykling för att hålla kvar känseln i benen, korta, smått panikslagna sms till de närmaste två. När jag kom hem duschade jag det första jag gjorde. Det kändes som hans lukt var överallt över mig, och jag ville bara låtsas som att det inte hänt. Jag tvingade i mig äpple och russin fast jag egentligen inte ville ha och spelade datorspel för att side-tracka mig själv. Sedan var jag så trött att jag inte orkade vara vaken mer, så jag la mig och somnade ovanligt snabbt. Så jag klarade mig utan att flippa ur mer än de minutrarna jag stod vid busshållsplatsen.

Frågorna är fortfarande där: har han sagt något till Levo än? Vet han om allt eller bara att jag var där? Den paranoida delen av mig ställer sig frågan om allt det här inte vara var ett skämt. För om A nu är så kräsen, varför skulle han då vilja ha mig? Och, samtidigt, har en kille som han råd att vara just kräsen med sina "behov"?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...