Jag försöker att inte tänka på vad jag gjort. Men att inte tänka är som att sluta andas för mig. Så jag håller andan.

Igår kände jag mig smutsig och en aning illamående. Jag ville inte sjunka till stadiet då förlamningen slår till, så jag höll mig uppe - hög musik i öronen för att hålla tankarna bort och illamåendet tillbaka, snabb cykling för att hålla kvar känseln i benen, korta, smått panikslagna sms till de närmaste två. När jag kom hem duschade jag det första jag gjorde. Det kändes som hans lukt var överallt över mig, och jag ville bara låtsas som att det inte hänt. Jag tvingade i mig äpple och russin fast jag egentligen inte ville ha och spelade datorspel för att side-tracka mig själv. Sedan var jag så trött att jag inte orkade vara vaken mer, så jag la mig och somnade ovanligt snabbt. Så jag klarade mig utan att flippa ur mer än de minutrarna jag stod vid busshållsplatsen.

Frågorna är fortfarande där: har han sagt något till Levo än? Vet han om allt eller bara att jag var där? Den paranoida delen av mig ställer sig frågan om allt det här inte vara var ett skämt. För om A nu är så kräsen, varför skulle han då vilja ha mig? Och, samtidigt, har en kille som han råd att vara just kräsen med sina "behov"?