Jag kan inte säga emot att de två har förändrat mig. Eller kanske mer fått mig att tänja på mina noggrant uppsatta gränser. Jag såg ingen glädje i deras livsstil förut, men nu förstår jag dem till en del. Det är roligare, man är mer fri.

Efter ett liv i inhängnad är friheten överväldigande, men stundvis även skrämmande. Det finns inga gränser, bara låga förväntningar på vad man bör göra. Och vad gör jag? 50/50 - det jag förväntas göra för att glädja andra och det jag själv vill göra för att glädja mig själv. Det senare kan ibland göra andra i min närhet tveksamma och skeptiska, men sanningen är att jag inte mått så här bra på mycket länge. Nätterna är fortfarande lika mörka, men jag står ut med det på ett annat sätt. Äntligen. Det är som att inget skrämmer mig längre. Nåja, nästan inget. Det är fortfarande en del saker som jag måste överkomma. Men allt har sin tid, och livet leker.