Han kan inte vara min. Han är inte min.

Jag är det lilla barnet igen som springer och gömmer sig när det börjar bli jobbigt, vetandes att det måste växa upp. Jag vill inte veta att sista gången jag kommer träffa honom kommer bli just den sista gången. Jag har kännt honom i lite över en vecka, och nu ska jag säga hejdå till honom, och kanske, kanske få träffa honom igen i jul? Jag är trött på att bli lämnad. Men han kan inte vara min. Han är inte min. Vi har ingen framtid. Vi var dömda redan från början.

Jag kan känna smaken av hans rökiga läppar, och jag saknar den. Jag, som inte ens tycker om att han röker - egentligen. Men det är en del av honom jag lärt mig acceptera.