Kanske har vi visst en framtid. Kanske skulle det faktiskt fungera?

Djupa andetag, låta tårarna rinna. "Det kommer att gå bra, det kommer att gå bra..." Djupa andetag, inte se någon i ögonen. "Det kommer att gå bra, det kommer att gå bra..." Hittar ingen tröst i orden. Hur ska det kunna gå bra?
Ett tyst rop på hjälp - jag famlar i mörkret. Snälla, hjälp mig någon! Men ingen hör.

Alla känslor kommer på en gång. Jag kurar ihop mig i tågsätet och ser ur genom fönstret. Höjer musiken en aning till för att den ska överrösta upproret inom mig. "Bara lite till, sen är kommar jag att bli hel igen, bara lite till..." Men jag blir aldrig hel - alltid två viljor.

Jag vill alltid ha mer av honom - mer närhet, mer tillkännagivande - mer öppenhet. Men det blir aldrig mer, men ändå fortsätter jag skrika på mer - för jag lever på hoppet.

         Kanske är jag kär. Kanske älskar jag honom. Han gör mig hel. Han får mig att känna mig bättre - mer levande. Men skulle det göra det mer rätt?