Hans skratt ljuder på andra sidan telefonen, och jag känner tårarna komma när jag inser hur mycket jag älskar att höra det. När han skrattar kan jag känna hans leende fast han är 20 mil bort. Ja, jag kanske älskar honom, men han är inte min. Och han känner inte samma sak för mig. Hans kompis tar över telefonen, och jag kan äntligen andas ut. Vetskapen att han kanske vet gör det lättare, i stället för tvärtom. Hans lätta dialekt och mjuka röst fick mig att slappna av, konstigt nog. Även om vi bara diskutera vädret, så var det han, inte Ms, som återställde balansen idag.

Jag kan faktiskt nästan se det framför mig, vi tre i en husvagn, där jag är den vuxna och ordentliga och de två de busiga och oförståndiga. De skulle behöva mig. Vem skulle annars laga maten och städa?