Vad håller jag på med? Vi är inte skapta för varandra. Han är bara någon jag gillar att prata med i telefon - någon jag kan prata med i timmar. Någon som gör mig glad - oftast. Någon som jag både avskyr och gillar på samma gång - avskyr att vara ifrån, avskyr för att han får mig så svag, gillar för att... Ingen tid med honom känns någonsin som verklighet. Där finns ingen smärta, där finns ingen oro. Han är min Jake. Hos honom är jag...hel. Men så fort jag lämnas ensam, så fort natten kommer kommer allt tillbaka. Alla känslor jag alltid kämpar emot, alla minnen, allt som envisas med att dra mig neråt under ytan. Jag vill skrika åt honom "Rädda mig då!", men vad skulle han göra? Ingen vill ha en trasig människa - bara en annan skadad människa.
Han vet inte mina sår, så han kan inte plåstra om dem. Jag är den enda som vet, men för varje plåster ger jag upp lite mer - slutar bry mig. Ingen kommer någonsin förstå. Ingen kommer någonsin under min mask. Jag är Fantomen på operan. Jag är V.