Jag hatar hur mitt hjärta börjar slå fortare när jag ser honom. Som trumslag som först ökar tills de ljuder öronbedövande, för att sedan sakta och dö ut. Så känns det. När jag dör - det enda jag vill då är att sjunka ner på golvet och rida ut det. För det är det enda som hjälper. Tårarna kommer - jag kan inte gömma mig någonstans - och tills de kommer är jag en enda tomhet. Jag visar inga känslor, inte en min. Jag är död inombords - det är exakt så det känns.

Jag hatar hur svag han får mig, utan att ens se mig. Utan att ens veta att jag är där - knappt en meter ifrån honom när jag går förbi honom på gatan.

Jag hade ett liv med honom. Han gjorde mig lycklig. Jag hade en framtid med honom - och jag hatar honom för det.

Oroliga blickar på mig i ögonvrån - jag fortsätter att titta rakt fram - ser inte upp för bilar, saktar inte in på isfläckar. Ingenting betyder nått längre - ingenting. Om jag är som död för honom, då ska jag hemsöka honom. Jag ska påminna honom om att jag finns. Jag ska göra så att han aldrig, aldrig glömmer bort vem jag är. Vi ska få se vem som är luft, och vem som är en stormby.

En tyst vädjan ut i mörkret. Läk mig. Snälla, läk mig. Men hans röst läker mig inte som den brukar. Den värmer inte. Det enda den gör är att hålla tårarna tillbaka. Det är -20 och jag har vaken mössa eller vantar. Jag bryr mig inte. Jag börjar tappa känsleln i min hand och känner hur smärtan i den tilltar. Jag bryr mig inte om det heller. Jag slutar bry mig helt. Varför gå hem nu? Varför inte springa runt i snön? Jag hör hur död jag låter så fort jag säger nått - hör hur han reagerar på det. Men det är inte förän han frågar vad jag ska göra på nyår, och jag svarar Dricka, som han vet att något är fel, väldigt fel.
Han läker mig inte. Men han kan hålla mig hel - ihop. Som ett plåster.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...