Vad väntar jag på? Tiden går inte fortfare för att man väntar på att något ska hända. Det blir inte bättre ändå här. Det här är de liv jag valde. Det hade kunnat vara annorlunda. Jag hade kunnat dela en lägenhet med någon jag älskar och få varit med den personen varje dag, i vår egna lilla värld med kokvrå. Hade jag saknat det här då? Nej. Jag tror inte det.

Studentskivan. Jag skulle gå med honom, sa han. Han och jag och en förtrollad pumpa.
Han kommer inte tillbaka till den plats han var förut. Det kommer han aldrig göra, men jag försöker låta bli att tänka tanken. Vill inte veta av det, vägrar förstå. Det är så mycket lättare så.

Ett plötsligt slag i magen. Alltid samma slag. Hårt, obarmhärtigt. Trädet. Äppelträdet vi senast låg och gosade under. Vi "spelade fotboll". Jag var trött och flummig och på högvarv och skrattade åt allt. Skrattade så mycket att jag inte kunde stå, rullade runt i gräset istället. La mig till slut på rygg och kollade på molnen. Det gjorde mig lugnt. N la sig bredvid mig på sidan och såg ner på mig med sitt vanliga leende.