Ibland hatar jag henne verkligen. I ena sekunden är hon hur gullig som helst och utropar att hon älskar mig, sen skryter hon nästan om hur hon krossat M's hjärta, och säger att hon ”i alla fall var kär”, och sen ljuger hon mitt upp i ansiktet på mig om att hon inte alls skvallrat till K. ”Jag var i alla fall kär”. Och vad fan vet du om det? Det var inte precis som att du var där. Nej, du tog emot honom istället med öppna armar och brydde dig inte ett skit om mig. Men sen när har du gjort det, egentligen? Och om du krossade mina illusioner om honom? Nejdå, bara varendaste en. ”Han sa ofta att vi var de två elakaste människor han visste, men ta det inte personligt”. Nejdå, oroa dig inte. ”Men han sa också ibland att han skulle ha hållit sig kvar vid dig, du var mycket snällare” Ofc, jag lät honom finnas hos mig och jag försökte ta hand om honom så gott jag kunde. Jag vände honom inte ryggen när han behövde mig som mest.