Tänk om han bara vill träffa mig för att jag bad honom. Tänk om han inte alls vill träffa mig, egentligen, utan att allt det här bara är vilja från min sida. Visst, gulligt och omtänksamt att jag gör en sån "uppoffring", men det ska inte behöva vara det, en "uppoffring". Det känns inte speciellt seriöst heller när han plötsligt slutar svara på en gång för att vara tyst i över en vecka (igen) när han sagt att han skulle börja vara aktiv på mailen för att jag inte skulle smsa.

Kollar mailen ofta. Så ofta jag kan, men jag vet hela tiden att de inte kommer finnas något svar där- Återigen lever jag bara på hoppet, önskan och ett stort "Tänk om...".

Jag vågar inte klaga på honom. Jag vet att han gör så gott han kan. Eller snarare, jag vill tro att han gör det. Jag är bara hans ex som hans nuvarande flickvän/fästmö hatar, någon som inte vill att jag ska ha någon som helst kontakt med honom. Så varför riskerar han egentligen derar förhållande för att träffa mig en endaste gång (förhoppningsvis mer)? "Om hon får reda på att jag mailar dig är jag dödens". Varför riskera det, då? Varför maila mig? Jag vill tro att det ligger mer under ytan, men jag vill inte heller bli besviken när jag får reda på att så inte är fallet. Allt snurrar.