Klockan är inte ens 21, och jag gråter redan... Det började med att höra de sorgsna tonerna på gitarren sakta dö ut. Precis som ett människoliv: de dansar och sjunger så länge man spelar, men så fort man tagit de sista ackordet; så fort fingrarna som nyss dansade sin vals över strängarna avlägsnar sig, dör tonerna ut. Tydnar bort till ingenting. Musiken som nyss ljöd blir utbytt med den kvarstående tystnaden.

Vart tog glädjen vägen, kan man undra? Vart tog den ''roliga krumilur-filurens' mask vägen? Jag har tappat orken att bära mask. Jag har slutat dölja mina tårar, nu mera bryr jag mig inte ens om att torka dem alls. För vad är  det för meningen när det endå kommer att komma tusen, och yttligare tusen till innan natten är förbi?

Jag vill inte att han ska åka. Jag försöker att inte låtsas om det, som om han inte ska åka och vara borta i 6 månader. Jag försöker vara stark och förneka det faktum att det inte är säkert att han någonsin återvänder hem igen...

Han är min, och han ska inte lämna mig, någonsin.

Jag föraktar hans arbetskamrater för att de låter honom åka, men de ser honom inte som en älskad far som kommer resa bort ett halvår, missa sin enda dotters 18-års dag och hennes förlovning; de ser honom troligen mer som  den roliga och vitsiga Major M., som är en bra handledare, kollega och lärare. Och far.