Klockan är inte ens 21, och jag gråter redan... Det började med att höra de sorgsna tonerna på gitarren sakta dö ut. Precis som ett människoliv: de dansar och sjunger så länge man spelar, men så fort man tagit de sista ackordet; så fort fingrarna som nyss dansade sin vals över strängarna avlägsnar sig, dör tonerna ut. Tydnar bort till ingenting. Musiken som nyss ljöd blir utbytt med den kvarstående tystnaden.

Vart tog glädjen vägen, kan man undra? Vart tog den ''roliga krumilur-filurens' mask vägen? Jag har tappat orken att bära mask. Jag har slutat dölja mina tårar, nu mera bryr jag mig inte ens om att torka dem alls. För vad är  det för meningen när det endå kommer att komma tusen, och yttligare tusen till innan natten är förbi?

 

Emma

18 juni 2008 22:00

då är vi två då,

http://cocoslim.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...