Jag har alltid varit feg. Så nu, när jag inte längre är omsvept och instängd i mitt skal är jag rädd. Rädd för att jag inte vet vad som ligger framför mig, rädd för vad som kan komma. Förut var allt alltid det samma - tröttsamt men bekant, tryggt.

Jag drömde aldrig om att jag en dag skulle vakna och märka att jag kommit över honom - jag visste så innerligt då att det aldrig skulle komma en dag då jag inte längre skulle minnas med tungt hjärta. Jag har överträffat mig själv.

    Han gav mig kanske det jag behövde mest av allt: hopp och avstånd. Han gjorde att jag inte tog honom given, samtidigt som han visade att han var där, någonstans, långt bort. Kanske var det min hjälpande hand. Den ständiga väntan på hans ord fick mig att överleva ytligare en dag, en vecka, en månad. Kanske vad det var jag behövde.

    Jag kan minnas och lee. Det trodde jag aldrig att jag skulle kunna klara av utan en enda tår. Men solen kom fram igen från alla år bakom molntäcket. Allt känns faktiskt bra igen. Jag vill minnas så mycket som möjligt nu, bara för att jag kan. För att jag vet att jag har styrkan att överleva det den här gången.

Jag väntar fortfarande. Väntar, ser framemot, längtar - men inte besatt som förut - utan lätt, driftigt.