Jag vet inte vem jag är. Ena dagen är jag tacksam för min ensamhet, glad att jag valt den, känna att den är helt rätt för mig, andra dagar hatar jag den, hatar mig själv som försatt mig i den. Sen finns det dagar - som idag - då jag känner mig... vuxen. Förståndig, mogen, och ler åt att leva, ler åt gårdagen, ler åt framtiden - optimistisk. Vi har alla bra dagar, men betyder det att de dåliga är fler?

Jag har fortfarande svårt att kunna prata med andra. Om det är för att jag inte öängre litar på människor eller om det beror på att jag helt enkelt är en sån person som hellre lider i tystnad vet jag inte - men jag vet att jag kan ta hand om mig själv om jag måste. Jag har lärt mig det. Det är ialla fall vad jag vill tro. Jag vet att det finns de som tar emot mig annars som jag tappar balansen - jag ser dem bara inte alltid; gömda i skuggor av olika åsikter, åtskilda, långt bort - men de finns där. Och jag vet det - inners inne, men ibland funkar jag bara i tystnaden av mina egna tankar istället för i andras.