Jag har alltid varit feg. Så nu, när jag inte längre är omsvept och instängd i mitt skal är jag rädd. Rädd för att jag inte vet vad som ligger framför mig, rädd för vad som kan komma. Förut var allt alltid det samma - tröttsamt men bekant, tryggt.

Jag drömde aldrig om att jag en dag skulle vakna och märka att jag kommit över honom - jag visste så innerligt då att det aldrig skulle komma en dag då jag inte längre skulle minnas med tungt hjärta. Jag har överträffat mig själv.

    Han gav mig kanske det jag behövde mest av allt: hopp och avstånd. Han gjorde att jag inte tog honom given, samtidigt som han visade att han var där, någonstans, långt bort. Kanske var det min hjälpande hand. Den ständiga väntan på hans ord fick mig att överleva ytligare en dag, en vecka, en månad. Kanske vad det var jag behövde.

    Jag kan minnas och lee. Det trodde jag aldrig att jag skulle kunna klara av utan en enda tår. Men solen kom fram igen från alla år bakom molntäcket. Allt känns faktiskt bra igen. Jag vill minnas så mycket som möjligt nu, bara för att jag kan. För att jag vet att jag har styrkan att överleva det den här gången.

Jag väntar fortfarande. Väntar, ser framemot, längtar - men inte besatt som förut - utan lätt, driftigt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...