Jag försvarar honom än, trots allt som hänt och inte hänt. Kanske bara en gammal vana, eller ett sätt att skynda honom när han inte längre kan göra det själv. Ibland saknar jag honom så mycket att det gör ont, ibland hatar jag honom bara... Ibland kan jag le när jag kommer ihåg något gammalt minne, som t ex det där armbandet jag köpte till honom som det stod ''Världens bästa pojkvän'' på. Han tog aldrig av sig det. Till slut hade bokstäverna nöts bort, och jag försökte förbrilt att fylla i dem (det gick aldrig så värst bra).

Det är otroligt hur vissa saker, vissa tillfällen i ens liv kan ätsa sig fast vid ens ögonlock som en film som man kan spela upp i minnet.

 Jag kommer ihåg alla känslor, allt jag såg och allt jag var med om på sveriges nationaldag -06. Upprymdheten jag hade på morgonen när jag vaknade. Hur jag knappt kunde sitta stilla i bilen på väg till KG. Hur jag hoppfult letade efter hans huvud i folkmängden, och fjärilarna i magen när jag hittade honom. Och sen, när Tess gick iväg för att kolla sin start tid: den lilla, oskyldiga kyssen som skulle ändra mitt liv. Hans kyss. Hur jag saknar den. Den gjorde mig knäsvag, och jag vlle inte sluta kyssa honom. Folk kollade på oss, men för första gången i mitt liv så brydde jag mig inte.

Alla som vi mötte på vägen till starten log mot oss, och vi log tillbaka.