Jag vet inte vad som är värst.. Att jag verkligen trodde att han skulle höra av sig och var hellycklig en kort stund, tills jag började tvivla; eller den stora besvikelsen efteråt när jag insåg att han verkligen inte skulle höra av sig varesig via mail eller sms.

 ''Så här lätt för att glömma hade du inte för ett år sen''.

Jag är inte ens värd en sms-taxa längre.

I ett hav av folk kan man fortfarande känna sig som den ensamaste på jorden. Ögon som ser, utan att riktigt se; sårar mer än ögon som inte ser alls. (Hur nu det är möjligt.) När man sitter i en stor gympasal där man spelar hög musik, verkar det fullt normalt att sätta på sin mp3 och lyssna där istället. Inte för att någon verkligen såg mig alls. Kanske har jag blivit för skicklig, men jag har blivit så otroligt van att bli hanterad som luft; som något som inte finns, att jag ibland blir förvånad över att jag ens blir sedd.