Ibland undrar jag vad de är som driver mig. Hopp om förändring? Not likely. Han kommer fortsätta ignoera mig, och bara låtsas om mig när han orkar med mig. Men inte annars. När förvandlas allt till ingenting? När tappade orden ''Jag kommer alltid att älska dig'' mening och betydelse? Antagligen den där dagen. Den ödestigra dagen. Det enda jag egentligen minns av den är hur vi först låg i soffan tillsammans som vanligt och kolla på film; jag i hans famn, vetandes att jag egentligen inte var hans, men att jag borde vara de...Jag kan fortfarande känna hans värme.
    Sen kände jag hur sakta tårar föll ner på min hals.  - Jag förstod, utan att fråga, att han inte orkade längre.

Tårarna föll, föll och föll och ville inte sluta. Precis som om alla känslor han haft inom sig bara ville ut. Jag gjorde mitt bästa för att trösta, men vad hjälpte det? Han var förkrosad. Jag grät för att han grät, han grät för att jag var någon annans. Jag hade aldrig sett honom så svag och sårbar, och de gjorde mig rädd. Om  han, den jag beundrade och älskade mest av allt i universum, sjönk ihop framför mina fötter och bara grät... Jag kände samma smärta inom mig som han kände. Den hade alltid varit där, men jag hade lärt mig att stänga den ute. Ville inte känna av den. Vi har alltid vart lysande på den punkten - att låsa känslor ute, möta världens med falska leenden och hålla alla andra känslor inom oss, och framför allt bara låtsas som om inget var fel. Som om inget var fel... Det är så jag lever varje dag. Varje dag saknar jag. Varje dag känner jag mig halv, som ett citronskal utan citron. Och värst av allt: jag vet mycket väl att de är just så jag kommer få leva alla dagar i mitt liv. För aldrig, aldrig kommer han att komma tillbaka. Och jag behöver honom. Bara som vän. Hur ska man kunna leva utan de man behöver mest av allt? Jag vill skrika Kom tillbaka! Låt allt vara som förr, då det bara var du och jag mot världen! men jag vet, jag VET att han varken kommer höra eller bry sig..