Han gick rakt mot vår ring, och rakt in i den. Plötsligt stod han bara där, framför mig. Jag smekte hans kavajärm lite lätt för att han skulle se ner och se mig. "Jasså, är du här?" "Ja, det är jag." Jag vet inte om hans leende bleknade en aning. Ett konstigt ögonblick följde. Ögonkontakt. Hans mörka ögon. Jag ville nästan be honom att rädda mig därifrån, bort från alla människor. Ta mig långt, långt bort. Jag tycker inte om stora folksamlingar med fulla ungdomar eller tillfällen då man förväntas vara glad. Och jag hatar att göra saker jag egentligen inte vill.
Allt hände på några sekunder som kändes som minuter. Han såg mig. För första gången på evigheter stod han framför mig, mitt i bland D;s familj och såg mig rakt i ögonen. Jag glömde att jag var arg på honom. Jag glömde att vara nervös. Hjärtat slog inte så hårt som det alltid gjort förut. Det var precis som om vi bara var två helt vanliga människor. Lite ironiskt, en dag senare och det hade varit exakt tre år sen vi blev ihop.

Jag hoppas han kommer ihåg mig nu och faktiskt läser sin mail snart. Jag hoppas han inte ångrat sig, att han fortfarande vill träffa mig.
Jag vill träffa honom för att han alltid inger mig en känsla av hopp. Hopp för vad vet jag inte, men det får mig att känna mig gladare och starkare. Jag vet att det inte är helt igenom bra, men jag tänker aldrig på konsekvenserna... Jag gör alltid som jag vill när det är något jag vill mycket.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...