Han gick rakt mot vår ring, och rakt in i den. Plötsligt stod han bara där, framför mig. Jag smekte hans kavajärm lite lätt för att han skulle se ner och se mig. "Jasså, är du här?" "Ja, det är jag." Jag vet inte om hans leende bleknade en aning. Ett konstigt ögonblick följde. Ögonkontakt. Hans mörka ögon. Jag ville nästan be honom att rädda mig därifrån, bort från alla människor. Ta mig långt, långt bort. Jag tycker inte om stora folksamlingar med fulla ungdomar eller tillfällen då man förväntas vara glad. Och jag hatar att göra saker jag egentligen inte vill.
Allt hände på några sekunder som kändes som minuter. Han såg mig. För första gången på evigheter stod han framför mig, mitt i bland D;s familj och såg mig rakt i ögonen. Jag glömde att jag var arg på honom. Jag glömde att vara nervös. Hjärtat slog inte så hårt som det alltid gjort förut. Det var precis som om vi bara var två helt vanliga människor. Lite ironiskt, en dag senare och det hade varit exakt tre år sen vi blev ihop.

Jag hoppas han kommer ihåg mig nu och faktiskt läser sin mail snart. Jag hoppas han inte ångrat sig, att han fortfarande vill träffa mig.
Jag vill träffa honom för att han alltid inger mig en känsla av hopp. Hopp för vad vet jag inte, men det får mig att känna mig gladare och starkare. Jag vet att det inte är helt igenom bra, men jag tänker aldrig på konsekvenserna... Jag gör alltid som jag vill när det är något jag vill mycket.