"Kan jag få prata med dig sen?" frågade han tyst vid middagen när jag närmade mig honom. "Jadå. Sen." sa jag och drog mina fingertoppar diskret över hans rygg när jag gick förbi den. Jag kunde nästan gissa vad han ville prata med mig om. Att vi måste sluta med det vi höll på med, att han inte stod ut längre, att han skulle be mig att bli hans. Bara hans.

"Är ni ihop eller är ni bara kompisar?" "Nej, hon är ihop med en i min sons klass. Var det inte så, lilla gubben? " Inget svar på moderns fråga, bara blicken fäst i köksmattan. "Jo, precis så." kunde jag nästan höra honom tänka. "Just precis så."

Allt kändes så verkligt. Jag kommer aldrig kunna se honom i ögonen igen utan att le inombords. För att jag i en dröm stått honom mycket nära. Och allt började i en soffa.