Så långt bort, men ändå mitt i det. Det är inte bara han som är utsatt, vi är många runt om kring honom som sitter i samma båt. Kanske är hans plats bara lite mer fuktig, lite mer hålig och kanske har han lite sämre utsikt. Det finns inget jag kan göra mer än att försöka glömma och smälta allt.

Det efterlängtade förlåtet, ett år senare. Jag vet inte riktigt om jag kan godta det. Jag orkrar inte längre vara arg på henne, men jag är ändå besviken. Det var så länge sedan, men ändå igår. Allt det där. Vi var lyckliga en tid. M & N. Vi levde i samma drömmar och vi byggde egna låtsas världar. Jag klottrade mitt skrivhäfte fullt med M och hjärtan, ritade blommor i marginalen, målade vår öde ö med oss två som dess enda befolkning. Han var den enda jag behövde just då. Han såg efter mig, fast han inte behövde. Och hade han bara bott här, så hade jag valt honom. Det hade jag.

Vad svarar man på en ursäkt som är 1 år försenad? Det finns inte längre några ord som tillsammans bildar en mening. Det finns ingen mening med det här. Alla meningar är borta.