Varför? Jag har inte haft någon bästa kompis sedan honom. Jag har aldrig haft någon som velat vara det förut, men det är inget man vill säga till sin pojkvän, framtida fästman. Han tycker redan mer synd om mig än vad jag tycker om.

Aldrig någon som släppt allt annat bara för att bry sig om mig, förutom honom. Ingen annan som bokstavligen slängt sig på första bästa buss hit eller cyklat de tre milen på en timme, för att få träffa mig, för att jag behövde honom. Så varför vill jag egentligen träffa honom igen? För att jag vill se om han verkligen har förändrats. Han stod vid min sida så länge. Längre än vad andra orkade med. Men han stod envist kvar, fast jag vet att det plågade honom varje dag. Men han lämnade mig inte. Han stannade ända tills han bröt ihop och jag fick vara den starka ett tag.
Stark, självständig, lite busig. Solig, men ändå en ö. "No man is an island". Så beskrev min lärare mig - som en ö. Visst, jag kan vara en ö så länge som jag har granöar med broar och snabba färjor till.