Jag har vant mig vid att han inte är där. Nu saknar jag honom bara på ett stadium som är övervinnligt.
Men icke. Jag hinner inte mer än tänka tanken förän det är där igen. Den där känslan av att allt är hopplöst och förgäves och att det inte spelar någon roll längre.
Jo, det är där hela tiden. Men jag...jag ser bara ingen anledning längre. Varför ska jag gå runt och sakna? Det är ju inte precis som att han saknar mig. Han hade inga problem med att gå vidare, så varför ska jag? Men jag tänker inte ta första bästa bara för förströelse. Jag har min mur nu, och jag tänker inte släppa in vem som helst igen.

Visa dagar kan jag inte använda hans favoritparfym. Visa dagar använder jag den för att trotsa mig själv. Ibland tar jag den bara för att jag gillar den.
När jag ska lägga in nytvätt i garderoben, och hittar någon av hans tröjor i högen, kan jag antingen lägga en annan tröja över den så jag inre ser den, och sen lägga in den i garderoben, eller går därifrån tills det kommer en sån där trotsig stund. Ibland tar jag på mig en av hans tröjor när jag vill känna att han inte är så långt borta - leva i förnekelse en kort stund. Andra dagar kommer jag på mig själv att ta fram en av dem och luktar på dem, föreställer mig hans lukt där.

Det kan vara svårt att klä sig ibland. Byxor kan åka på, stanna på några sekunder innan de åker av igen - när jag alltför tydligt kan se dem liggandes på hans golv med sällskap av ut-och-invända tröjor, bollar till strumpor och underkläder. Ibland får såna minnen mig att le. Ibland får de mig att gråta. Ibland till och med att gå och lägga mig igen. Bara för ett par byxors skull.

Det är inte mitt fel att jag autoavscannar varje buss som åker förbi mig. Jag rår inte för att jag så fort jag är nere på stan kollar efter honom. Jag kan inte göra något åt att han är vart jag än ser.

Stranden är full med mänskligt liv, där gränsen mellan vattnet och stranden inte utgör någon synlig skillnad. Plötsligt ser jag honom i folkmassorna ute i vattnet, på väg utåt. Jag skiljs från min kavaljer och går ut i vattnet - försöker sick-sacka mig fram mellan tjocka män och baddräcktsbeklädda kvinnor för att nå fram till honom. Men det är för mycket folk i vägen och mitt mål försvinner i mängden. Vart tog han vägen? Jag försöker förbrillt hitta honom igen, men jag ramlar på något i vattnet.
Jag känner hur vattnet fyller mina lungor, men jag är inte rädd. Jag vill inte - orkar inte - kämpa, och varför skulle jag? "If I would die this very moment, I would not fear. For I have known completeness being here."
Jag låter mig sjunka och ser hur ytan kommer längre och längre ifrån mig, men någon drar plötsligt upp mig till ytan. Solens strålar sticker i mina ögon efter att blivit van vid mörkret under ytan. Mannen bogserar mig in till strandeni sin famn och bär iväg mig från de lockande vattenmassorna."Du får inte tänka på andra när du är med mig", är det enda han säger.
Folket på stranden bredder väg för oss och följer oss med blicken.

Det gör för ont. Sluta förstöra mitt liv, snälla. Jag vill inte minnas längre. Det gör för ont när du inte längre är här och min. Smärtan är som en hårdklump i bröstet som hindrar mig att kunna andas. Jag vill inte minnas, låt allt försvinna...Jag orkar inte... Inte själv. Inte längre. Jag vill inte kämpa mig igenom det här själv, utan tröst från någon. Jag orkar inte, jag lovar..

Till slut tar orden slut, och känslan över. Radiotystnad. Död. Tomhet. Det rakta streket på EKG;t. Det är hopplöst. Allt jag har nu är mina minnen och mina ord som försöker rita de minnena i starkare färger så de aldrig försvinner. Jag har ord. Men om orden inte räcker till, om orden sviker?

Det finns ingen enkelhet i att vara blödande. Som ett skadat djur försöker jag slicka rent såret, men det sticks och svider och jag ger bara upp.
Det finns bra dagar då solen skiner och jag går ut för att känna riktig värme mot min hud. Som den sista gången, som jag alltför många gånger försökt låta bli att tänka på.

Flashback-bilderna är värst. De kan komma närsomhelst av de mest långsökta tankar. Ibland kommer de ändå.
Jag har börjat bli bättre på att tänka på oskyldiga saker on a regular basic och på att side-tracka mig själv. "Undrar vad han skulle tyckt om...Åh! En blå bil. Vad fin den var..."

Låt mig älska dig. Låt mig sakna dig. Det gör inte ont som förut, så försvinn inte ifrån mig. Jag lovar att jag klarar av det. Ta inte steget, stanna här. Gå ingenstans - jag vill kunna se dig när jag blundar. Hälsa på i mina drömmar, så jag kan få kyssa dig igen. Sitt bredvid mig på buss, ha min hand i din - kyss den, smek den - som förut. Fyll min vardag med illusioner - de är bättre än ingenting. Jag kände din doft, och jag log. Njöt och log, för när jag blundade satt du där bredvid mig. Du log, för jag var det bästa du visste.

Korta stunder av det vi hade. De stunder som var viktiga för vårt förhållande skrivna på a4. Men om det bara är minnen, varför skriver jag ner dem?