Är det bara jag, eller är det bara omöjligt att kunna göra något nyttigt när man inte kan få en viss sak ur skallen? Just nu kan jag inte bli klok på vad jag gör; kämpar på och fortsätter tro att allt blir bra igen, eller vägrar att komma över det och gå vidare. Han verkade ju inte ha några som helst problem med att göra det, så varför ska jag? Jo, för att jag är jag. Jag har alltid haft svårt med att släppa taget om de som jag älskat, om det som jag sett som en stor del av mig och kunnat se en framtid med. 

Vart jag än går blir jag påmind. Låtar, kläder, meningar, msn-gubbar, The Transporter, pasta. Allt sånt som var Honom. Som fortfarande bara är Han. På så sett har jag på ett sett faktiskt lyckas skapa mig en fantasivärld ute i verklihgeten som bara handlar om honom. Patetiskt? Ja. Barnsligt? Ja. Desperat? Absolut. Men vad gör man inte för att överleva verkligheten? 

 
''There is no thin line between love and hate. It's a chines wall''

Jag vill bara vara lycklig och älskad, precis som alla andra, och det enda som hindrar mig är mig själv och mina egna tankar. Man kan tyvärr inte leva i sin egen fantasivärld. Tro mig, jag skulle gärna göra det. Man kan inte heller ligga kvar i sängen på morgarna bara för att man inte orkar gå upp. Man måste ut dit, till verkligheten. Man kan drömma och hoppas därute med, men det är också där ute som ens drömma och hopp dör. 

Vad tänkte han den där fredagen egentligen? ''Äh, jag är hellre med henne än att sitta här själv'' eller ''En sista gång kan jag träffa henne..'' eller helt osannoligt '' Åh, vad kul att träffa henne igen!''. (Knappast det sista) Jag fick komma iaf. Han sa okej till att jag kunde komma och göra honom sällskap. Jag var ändå bara ute på ett av mina små galenskaper. Kom igen, jag gick från skolan och upp till Sten Sture-monumentet och tillbaks till skolgatan, på vägen tog jag bilder. När jag var på väg till skolgatan och N ringde jag Micke. Hela jag skakade. Fyfan vad jag var nervös.
När jag kom hem gick jag ut och tog in sälg-grenar och satt i en vas. Bara för att jag kände för det. Jag var glad. Fylld med den där efterängtade varma, känslan. Jag blir jämt så lycklig av den känslan.  

Som ett slag i magen. Som om jag inte förän nu förstod ordens innebörd.

Hjärnan stängsa ner. Vill inte känna något mer. Hur kunde hon säga det? Jag tyckte såg att hon gav mig en snabb, kontrollerande blick. Som att läsa av mitt ansikte hur jag reagerade på det. Men jag hade masken på, då kan man inte läsa något i mitt ansikte. Det är i mina ögon man ska leta om man letar efter känslor. 

Hopp. Så tom man blir utan det. Jag älskar känslan av att fyllas med hopp, efter att så länge varit helt tom på det. Som när M helt plötsligt loggade in på msn. Tiden tyckdes stanna till... Förhoppningen kom, tyndnade bort och försvann helt. Varför skulle någonsin sakna mig? Jag var väl inget, precis som vanligt. Mig glömmer man alltid. Man säger att man aldrig ska göra det, men jovisst gör man. Det var nog Ödet som gav mig smeknamnet Någon -04. Bara någon, någon namnlös, någon som bara finns där. 

Skulle det vara så hemskt att bara säga hej och fråga hur man mår? Bara det lilla skulle betyda mycket.

Man undrar hur det blev så här. Jag ingick i gänget  förut, eller hur? Både det på tw och i klassen i skolan, även om jag visade framtårna mer på tw. Jag och min fantasi. Helgonet Navi. Det slutade med att dom på tw blev mina kompisar mer och mer, medans jag försummade och gled ifrån de andra i klassen. Tw var inte enda anledningen, men det känns mycket lättare att se det så. Vad ska jag säga? Det var höst. N försvann mer och mer och gav aldrig tillbaks mina saker någon gång. Jag behövde dem för att intyga mig om hans existens, hur patetiskt det än låter. Jag må vara patetiskt, men sån är jag, Under masken. Jag gör konstiga och oförklarliga saker, jag ångrar saker, men aldrig de som förändrat mig som person. Sabina är ett exempel på de. Jag beundrar henne. Hon visste att jag var med N när han var ihop med henne, men hon brydde sig inte. Hon sa aldrig något. Jag visste att hon förstog på nått sätt. Det enda hon sa var att hon ändå älskade mig mer än vad hon någonsin skulle älska honom... Hon brydde sig inte. Hon fortsatte bara att reta mig med ''Kom, vi sprriiiinger!''. Jag ville döda henne varje gång, men jag visste vilken kille hon hade gått miste om pga mig.

Och N, sen... Jag visste att han mådde dåligt över det. Det syndes i hans ögon. Han ville, lika mycket som han visste att det var fel. Vanan av att det skulle vara Vi förblindade oss. Han matade mig med hopp, och jag tänkte att ja, nu, äntligen skulle han bli min igen! Men nej. Så fel jag hade. Det blev aldrig vi igen. Chansen kom igen. Jag skulle ha tagit den. Jag orkade inte med allt. Jag orkade inte torka hans tårar mer. Jag såg ju vad jag gjorde mot honom, och hur jag fick honom att känna sig. Den där dagen, dagen då verkligen allt mellan oss tog slut, dog en bit av mig. Då, för två år sen, var jag fylld med något som var varmt och trevligt. Men den dagen tog de. Den dagen blev jag kall. Hur skulle jag någonsin kunna bli lycklig igen, undrade jag. Det undrar jag fortfarande. Det där varma, trevliga kommer nog aldrig tillbaka igen.

 Men jag hoppas fortfarande. Jag kan inte leva utan hopp. Och även nu, när allt hopp verkligen är helt borta, minns jag första gången jag träffade honom. Den tiden då han var min N. Ingen annans. Eller jo, jag snodde honom från Elin. Men att lämna henne var nog det bästa han någonsin gjort.

Gud, vad jag saknar honom. Det gör ont att göra det. Så jag försöker glömma. Men det är inte alltid det går, som nu - det enda jag kan tänka på är allt de jag älskade hos honom, och de otroliga vi hade tillsammans. Den oskyldighet vi hade över vårt förhållande i andras ögon, men i vår ensamhet var det nästan tvärtom. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på det. Som när vi skulle laga mat hemma hos honom medans Ola satt och kollade på film. Som vi höll på. Tihi. Det enda vi egentligen ville göra var att gå och lägga oss och ägna oss åt *host* andra aktiviteter.Vad ska jag säga? Vi älskade varandra. Vi gjorde allt tillsammans, och kunde varandra utan och innan. Jag saknar våra pratstunder. Jag saknar att ha mitt huvud på hans bröst och lyssna till hans andetag och höra hans hjärtslag och veta att det bara slog för mig...

Om någon någonsin skulle läsa de här som känner mig (gudförbjude), tolka det inte som att jag inte älskar D, okej? (såklart ni kommer... ) D är en nutidabok som inte kommer skrivas än på många år, N är en gammal, dammig, ''bortglömd'' historiebok. N är inte som D, och D är inte som N. Det behöver inte betyda att det är något dåligt. Ja, jag saknar N så att det gör ont, men det är ingen emot vad det skulle göra om det tog slut mellan D och mig. Anledningen till att jag håller fast vid N så är att vi inte bara var ihop. Det var så otroligt mycket mer under ytan. Vi skrattade och grät tillsammans. Vi delade känslor, minnen. Han var min första, och jag var hans. Han var inte bara min pojkvän, han var min absolut bästaste vän, och så otroligt mycke mer ändå. Det är inte förän jag tänker på honom som den där varma känslan inombords kommer tillbaka. Jag tror att det är han i mig som är den varma känslan. Jag önskar bara att jag kunde känna den varje dag, då skulle allt bli så mycket lättare.

Klockan är inte ens 21, och jag gråter redan... Det började med att höra de sorgsna tonerna på gitarren sakta dö ut. Precis som ett människoliv: de dansar och sjunger så länge man spelar, men så fort man tagit de sista ackordet; så fort fingrarna som nyss dansade sin vals över strängarna avlägsnar sig, dör tonerna ut. Tydnar bort till ingenting. Musiken som nyss ljöd blir utbytt med den kvarstående tystnaden.

Vart tog glädjen vägen, kan man undra? Vart tog den ''roliga krumilur-filurens' mask vägen? Jag har tappat orken att bära mask. Jag har slutat dölja mina tårar, nu mera bryr jag mig inte ens om att torka dem alls. För vad är  det för meningen när det endå kommer att komma tusen, och yttligare tusen till innan natten är förbi?

Jag skulle ha ångrat mig om jag inte träffat honom igen, trodde jag. Jag skulle ha hatat mig själv ännu mer om jag hade fegat ur. Så jag träffade honom, och nu ångrar jag det  i alla fall, men bara för att nu kommer jag sakna honom ännu mer. Nu kommer jag inte kunna sluta tänka på honom, han kommer alltid att vara där. Om jag trodde att jag saknade honom förut så är det inget emot hur mycket jag saknar honom nu. En del saker kan man bara inte rå för.

För mig är han en främling. Jag vet ingeting om honom längre. Vi gick igenom så mycket ihop. Men kollar jag djupt in i hans ögon, så kan jag se min bästa kompis där, leende och med den där hemska hawaii-skjortan som jag lärde mig att älska - den var trotsallt en del av honom. Jag vill så gärna tro att jag fortfarande betyder nått, jag vill tro att han ser mig som den jag var, och inte för den jag är idag. Vi hade så många bra stunder, så många underbara minnen... jag vill inte tro att allt de är borta för alltid. ''Jag kommer alltid att älska dig'' sa han. ''Jag kommer alltid finnas här för dig''. Det är så det brukar låta, men sen stämmer det aldrig. Men jag trodde honom. Jag kommer alltid tro honom, hur många tårar jag än har gråtit över honom, och hur många nätter jag än legat vaken och bara gråtigt tills ögonen vart svullna och röda av alla tårar. Så många olika känslor som kan cirkla runt en och samma människa; hatet för hans frånvaro, saknaden för alla minnen, sorgen att det aldrig kommer att bli som förr igen, och kärleken för att han är den han är. Hur kunde jag någonsin tro att jag skulle kunna leva utan honom? Tanken är bisar, det är ett mirakel att jag inte tagit självmord eller något. Fast tanken är lockande. Ett liv utan Honom - det är inget liv.

Tänk om han inte kommer. Tänk om han sviker igen. Jag vet inte vad jag skulle göra då. Förutom gråta ögonen av mig och överväga dramatiskt självmord.

Upprymdheten som fanns igår är borta. Kicken är där fortfarande någonstans, men dold under tveksamhet och förtvivlan. Jag måste vara underbarare och vackrare än vad han någonsin sett mig. Jag vill att han ska sakna mig. Lite ialla fall. I want my teddy back.

''Visa är starka och klarar av att vara ensamma, visa mår bara dåligt av det''

 Jag tillhör nog båda grupperna. När jag är ensam och tänker ''Gör som Blair. Vad skulle hon ha gjort?'' så brukar det gå bra. Men inners inne är jag bara samma gamla Emma trots allt. Trots att min mask är uppe, pansaret på och de falska leendet på satt, så är det alltid en sak som alltid kommer att kunna genomborra min själ, och det är den dröm jag alltid kommer att sträva efter att återfå.

Jag försvarar honom än, trots allt som hänt och inte hänt. Kanske bara en gammal vana, eller ett sätt att skynda honom när han inte längre kan göra det själv. Ibland saknar jag honom så mycket att det gör ont, ibland hatar jag honom bara... Ibland kan jag le när jag kommer ihåg något gammalt minne, som t ex det där armbandet jag köpte till honom som det stod ''Världens bästa pojkvän'' på. Han tog aldrig av sig det. Till slut hade bokstäverna nöts bort, och jag försökte förbrilt att fylla i dem (det gick aldrig så värst bra).

Det är otroligt hur vissa saker, vissa tillfällen i ens liv kan ätsa sig fast vid ens ögonlock som en film som man kan spela upp i minnet.

 Jag kommer ihåg alla känslor, allt jag såg och allt jag var med om på sveriges nationaldag -06. Upprymdheten jag hade på morgonen när jag vaknade. Hur jag knappt kunde sitta stilla i bilen på väg till KG. Hur jag hoppfult letade efter hans huvud i folkmängden, och fjärilarna i magen när jag hittade honom. Och sen, när Tess gick iväg för att kolla sin start tid: den lilla, oskyldiga kyssen som skulle ändra mitt liv. Hans kyss. Hur jag saknar den. Den gjorde mig knäsvag, och jag vlle inte sluta kyssa honom. Folk kollade på oss, men för första gången i mitt liv så brydde jag mig inte.

Alla som vi mötte på vägen till starten log mot oss, och vi log tillbaka.