Jag vet inte vad som är värst.. Att jag verkligen trodde att han skulle höra av sig och var hellycklig en kort stund, tills jag började tvivla; eller den stora besvikelsen efteråt när jag insåg att han verkligen inte skulle höra av sig varesig via mail eller sms.

 ''Så här lätt för att glömma hade du inte för ett år sen''.

Jag är inte ens värd en sms-taxa längre.

I ett hav av folk kan man fortfarande känna sig som den ensamaste på jorden. Ögon som ser, utan att riktigt se; sårar mer än ögon som inte ser alls. (Hur nu det är möjligt.) När man sitter i en stor gympasal där man spelar hög musik, verkar det fullt normalt att sätta på sin mp3 och lyssna där istället. Inte för att någon verkligen såg mig alls. Kanske har jag blivit för skicklig, men jag har blivit så otroligt van att bli hanterad som luft; som något som inte finns, att jag ibland blir förvånad över att jag ens blir sedd.

I nattens skuggor och lysande träd

Tystnade fåglarnas sång

Månen förkunadde: Tiden är slut! Och slog sin silver gong-gong.

Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig slå nummert och sedan trycka på ''Ring''. Men jag är glad över att jag gjorde det. Han som svarade vart precis som vanligt, som om jag hade ringt tillbaka i tiden (om man nu bortser att han inte svarade ''Hej älskling!'' och inte lät som han just vunnit 100 miljoner).

All min styrka om att orka vidare kom plötsligt tillbaka bara av att höra hans röst, höra han skratta till något jag hade sagt. Kanske, kanske fanns det hopp, ialla fall?

Har man ett hopp ska man tända det, och låta det brinna

Annars, kan hända, kan det försvinna.

Det försvunna kan komma igen för att stanna

http://www.youtube.com/watch?v=soGm_msJb6c&feature=related

Varför försvann du? Varför gick du, utan att återvända? Du lovade, lovade att alltid finnas här för mig. Det svider hårt i bröstet, hur kan mitt hjärta fortfarande slå? Det slog bara för dig och för det vi hade. Nu är det bara minnena kvar. Minnena och jag. Din plats i mitt hjärta kommer alltid vara tom, i väntan på att du kommer tillbaka. Men jag vet, inners inne, att det aldrig kommer hända. Du var så mycket mer än bara min pojkvän. Du var mitt allt, min livs kärlek, min Jack i titanic. Min bästa vän och den som kände mig bäst. Varje gång du friade blev jag lika överlycklig. Alla drömmar vi hade... Alla sena nätter med film. Cars, the transporter 1 & 2, princess monokle. Alla filmer vi egentligen inte såg mer än några minuter av. Sammanlagt. Vi var hopplösa, det var vi verkligen...

Vi var som Edie och Dylan. Omöjliga att skilja på. Som om någon klistrat fast oss vid varandra med Pippis dunderklister. Men ändå, ändå kom vi ifrån varandra.

Vilse i ett stort hav av fiskar. En ocean av hopp, drömmar och besvikelser.  Och alla verkar de drabba mig. Hoppet om att han kommer tillbaka, drömmen om att den dagen verkligen kommer, och besvikelsen om att den dagen antagligen aldrig kommer komma. Ja, jag är glad över att han lyckades med det jag fortfarande inte gjort på 1 år. Och endå var det mig han beundrade för min styrka. Men det var väl klart att jag var stark då, jag hade allt som betydde något för mig inom räckhåll. Samtidigt behövde jag vara stark, eftersom han var så svag. Jag var den som höll honom uppe. Lite gran iallafall. Jag hade bara behövt sträcka ut min hand och säga ''Här, du får mig, precis som du vill'' så skulle inget vart som det är idag. Vi skulle ha sluppit alla falska leenden och rollerna vi spelade. Som vi fortfarande spelar, varje dag, för att skydda oss själva. Och visst fungerar det. Tills alla minnen kommer under ens mask och får en att gå ner på knä igen, och se sanningen som den verkligen är.

Ibland undrar jag vad de är som driver mig. Hopp om förändring? Not likely. Han kommer fortsätta ignoera mig, och bara låtsas om mig när han orkar med mig. Men inte annars. När förvandlas allt till ingenting? När tappade orden ''Jag kommer alltid att älska dig'' mening och betydelse? Antagligen den där dagen. Den ödestigra dagen. Det enda jag egentligen minns av den är hur vi först låg i soffan tillsammans som vanligt och kolla på film; jag i hans famn, vetandes att jag egentligen inte var hans, men att jag borde vara de...Jag kan fortfarande känna hans värme.
    Sen kände jag hur sakta tårar föll ner på min hals.  - Jag förstod, utan att fråga, att han inte orkade längre.

Tårarna föll, föll och föll och ville inte sluta. Precis som om alla känslor han haft inom sig bara ville ut. Jag gjorde mitt bästa för att trösta, men vad hjälpte det? Han var förkrosad. Jag grät för att han grät, han grät för att jag var någon annans. Jag hade aldrig sett honom så svag och sårbar, och de gjorde mig rädd. Om  han, den jag beundrade och älskade mest av allt i universum, sjönk ihop framför mina fötter och bara grät... Jag kände samma smärta inom mig som han kände. Den hade alltid varit där, men jag hade lärt mig att stänga den ute. Ville inte känna av den. Vi har alltid vart lysande på den punkten - att låsa känslor ute, möta världens med falska leenden och hålla alla andra känslor inom oss, och framför allt bara låtsas som om inget var fel. Som om inget var fel... Det är så jag lever varje dag. Varje dag saknar jag. Varje dag känner jag mig halv, som ett citronskal utan citron. Och värst av allt: jag vet mycket väl att de är just så jag kommer få leva alla dagar i mitt liv. För aldrig, aldrig kommer han att komma tillbaka. Och jag behöver honom. Bara som vän. Hur ska man kunna leva utan de man behöver mest av allt? Jag vill skrika Kom tillbaka! Låt allt vara som förr, då det bara var du och jag mot världen! men jag vet, jag VET att han varken kommer höra eller bry sig..

''Stänger du ytterdörren, smiter jag in genom bakdörren. Stänger du den med hoppar jag in genom ett fönster. Funkar inte de iscensätter jag min död och kidnappar dig på min begravning. Annars tar jag livet av oss båda, och hoppas att vi hamnar på samma sida.''

Jag får några ord och försöker bygga ett palats av dem - en värld av mina egna enfaldiga drömmar. ''But nothing more than a memory''

Jag väntar maniskt på att han ska komma och rädda mig från mina egna demoner. Går fram och tillbaka, finner ingen ro. Driven av någon okänd inre kraft.

 Sjuk, utan att vara riktigt sjuk. Förgiftad av mina egna tankar. '' Jag klarar mig utan honom, det har jag gjort nu ett tag. Allt kommer att bli bra, det ordnar sig så småningom...'' Ord vars mening är att trösta, faller istället ner till marken - förvandlade till stoft, utan att trösta någon nämnvärt. Jag vet så väl att det bara är nått jag intalar mig själv. Ingen annan gör det ju.

Det få medelanden jag än får... Så hårt jag kommer hålla fast i dem. Sökande efter en djupare innebörd. Hur jag än söker kommer jag dock aldrig att hitta någon. Det är ju bara ord.

 I hans ögon kommer jag alltid vara en gammal bekant, någon som en gång, för länge sedan betydde allt, men som nu inte betyder något alls.

Jag ler mina falska leenden med glans

Om du bara var här... Om jag bara visste var du fanns.

Falska leenden. Vårt egna uttryck som vi skapade. Att le utan att egentligen le. Man ler på utsidan medans insidan gråter. Muhn clamish nessa, lout niea ohu.Tylve free nei gallha vien.

Förut målade jag en bild för att visa hur grått och tråkigt mitt liv skulle se ut utan dig. Bilden är kvar, men det är inte du.  Bilden är den samma, och den har samma innebörd nu som då, men det är som om den har en annan färg idag. Ett skal som håller minnena instängda, bort från alt andra.

Jag kanske inte ångrade mig då, men fan vad jag gör det nu! Nu, när allt är försent, alla känslor kalla och bortglömda. Alla minnen som vi skulle ha kommit ihåg föralltid är borta dom med.

Jag vill tro att du stänger mig ute för att du vill tro att du gjorde rätt. För att du inte vill sakna mig. Men ju mer tiden går ju mer börjar jag förstå att det kanske inte är så. Kanske är det bara mitt dåliga självförtroende, kanske är de bara att jag en gång kände dig.

Varför ska livet vara så krångligt? Varför blir allt fel när jag försöker göra nått gott?