Till N

Jag har blivit beroende av att kolla min mail för att se om du svarat. När jag loggar in för att kolla den blir jag först förväntansfull, sen byts den känslan ut mot att hoppas att du inte har svarat. Egentligen inte en förhoppning, snarare ett outtalat misstroende mot dig. Jag vet att du är en godhjärtad människa och en underbar person när man har turen att få ånjuta din närvaro.

Igår, när jag låg i min säng och inte kunde somna, spelade jag upp en monolog i huvudet mellan dig och mig utanför Pinocchio. Min osäkerhet inför tanken att du faktist kommer dit är större än någonsin. Men just där, när jag tänker tanken att du faktist skulle kunna komma... Då kommer den där misstron igen. Varför skulle du komma? Jag är bara ditt ex. Jag är bara någon du haft ett långt och komplicerat förflutet med. Du kanske till och med är glad att slippa mig... Jag vet att du aldrig skulle tänka så, jag vet att du är en alldeles för renhjärtad person för det. Jag får dåligt samvete av att tänka elaka tankar om dig...

Jag har halvt om halvt lovat mig själv att du kommer så ska jag prata igenom allt med dig, men gud vet hur jag ska lyckas hålla det löftet.

''Märkligt egentligen hur vi kan stå här som två främmande personer som inte känner varandra.'' Det var så jag började monologen inuti mitt huvud. Resten har jag glömt.

 Jag har köpt sex st nya böcker på bara två dagar. Fler världar att fly in i när verkligheten tränger på. Jag förstår inte varför jag inte läser jämt och ständigt. Jag älskar de vackra formuleringarna och ordens betydelser näsnat lika mycket som jag en gång älskade dig. Kanske älskar jag dig fortfarande. Kanske sover bara elden för dig djupt inom mig. Kanske saknar jag bara din underbara personlighet. Kanske saknar jag bara att prata med någon som förstår utan att ord behöver talas, utan att ord behöver skrivas. Eller så är jag bara väldigt kär i dig fortfarande, och kommer alltid att vara, precis som jag så dyrbart lovade.

Jag är en kvinna för mitt ord.

Jag mailade och bad honom komma. Varför? Hur kunde jag vara så otroligt dum? Klart han inte kommer. Klart somfan att han inte kommer göra sig de besväret. 

Men om han skulle de... Om han skulle komma... De enda jag skulle känna skulle vara den växande, varma känslan inom mig. Hela kroppen skulle skaka... Jag skulle bli så obeskrivligt... glad. Men sen skulle jag bli nervös, när jag väl fattat att han verkligen var där. Vad skulle jag säga till honom? Omöjligt allt de jag skulle vilja säga. Hur kan man egentligen bli så nervös inför någon man varit ihop med? Någon man kunnat prata om allt med, utan att skämmas eller tycka att de är pinsamt? Han var mitt allt, och jag vet inte ens vad jag skulle säga till honom. Jag kan inte säga allt jag känner. Dels för att de skulle få mig att gråta. Dels för att det är så många känslor och frågor som far runt i mitt huvut, att släppa ut dem skulle bli extremt.

Jag har länge funderat på att faktist skriva ner allt i ett brev eller mail och skicka alla mina tanker till honom, men jag har aldrig gjort det. Jag är för feg. Jag vågar inte öppna mig helt för någon som tillsynes är en främling för mig. Det sårar mig att han är som en främling för mig... 

Det enda jag gör just nu är att skydda honom från min tveksamhet och min egen smärta. Samma som jag alltid försökt skydda honom ifrån. Han är värd så mycket mer, men han håller fast vid mig, trots allt fel jag gjort. Vissa kallar honom dåraktig och feg, dåraktig för att jag i deras ögon aldrig kommer att ändras - feg för att han inte vågar lämna mig. Men han är ingetdera. Han är bara kär. Han ser saker i mig som inte ens jag kan se. Han verkar se någon slags godhet i mig som jag inte visst fanns. Jag har sårat och jag har bedragit dem jag älskat och fortfarande älskar, precis som jag själv har gått igenom. Det går inte en dag utan att jag tänker tillbaka på den bättre tiden, då när jag faktist var lycklig. Kanske är jag lycklig nu också, men tappat bort förmågan att kunna känna den. Vad vet jag? Jag har kännt mig trasig inombords sen jag förlorade min största kärlek. Om jag bara kunde få prata med honom... Om jag bara kunde få försöka förklara alla känslor jag har rivande inom mig, så jag sedan kunde bli fri... Men jag kommer aldrig få den chansen. Det är inte som förut, det finns inget vi längre. Vi är som två främlingar för varandra, vi som en gång i världen kände varandra bäst i världen. Jag blir ledsen av tanken på den otroligt stora gapet mellan dte vi var och det vi är nu för varandra. Jag vill kunna fråga om han någonsin tänker på mig och om han någon gång saknar mig, men jag kan inte. För rädd för att han ska springa sin väg. 

Varje dag kollar jag min mail flera gånger för att kolla om han svarat på mitt mail. Flera gånger om dagen blir jag besviken, men jag fortsätter ändå. Jag intalar mig att det alltid finns hopp. Vissa dagar tro jag inte på mig själv, vissa tror jag på det så starkt att jag skulle kunna gå på vatten, bara jag verkligen ville det. Och tro mig, jag vill verkligen ha tillbaka honom i mitt liv. Jag vill försöka bli hel igen.  

Det gör ont. Ont att tänka på det. Det gör ont att minnas. Jag vet inte om jag vill minnas längre. Men att minnas håller mig liksom vaken till verkligheten. Jag har ingen att prata med om det. H suckar varje gång hon ser vart samtalet är på väg. B.. älskade lilla B. Hon betyder för mycket för mig. Jag vill inte förlora henne också. D kan jag prata med allt om, men inte ex, och jag förstår honom. 

Jag kommer ihåg när jag prata med Sandra om de, hon frågade om hon skulle maila honom åt mig och skälla på honom. Jag log åt tanken, men jag älskade honom för mycket för att kunna göra något sådant mot honom. Seriöst - jag är ensam. Jag har slutat lita på folk. Så vad gör jag? Jag sitter framför datorn med ett vinglas i handen och försöker dränka smärtan inombords. Tankarna far runt. Bakom ögonen bränner tårar som bara vill ut. Jag är rädd att förlora, fullt medveten att jag egentligen redan har gjort det. Jag valde fel. Jag gjorde fel i att lita på mig själv. Och om jag inte ens kan lita på mig själv, hur fan ska jag kunna lita på någonalls?

En känsla av tomhet. Ögonen sticks - tårfylls.

Även om han någonsin skulle komma tillbaka, så skulle vi inte förstå varandra som vi gjorde förr. Vi skulle tala helt olika språk. Jag kan inte klandra honom för att han inte stannade. Jag vet hur dåligt han mådde då, och jag själv mådde inte särskillt mycke bättre. All min energi gick åt att få honom känna sig starkare. Jag brydde mig inte så mycke om mig själv, han var allt för mig.

Varje mail jag får från honom får mig att hoppas, speciellt när han helt plötsligt svarar på mindre än några månader, redan en dag efter mitt svar. Det borde vara olagligt att inge någon med så mycke hopp.

Fick svar på mailet idag. Han hade svarat i onsdas, men eftersom jag inte längre ser någon anledning till att vara inne på msn läste jag det inte förän idag. Jag visste inte om jag skulle börja gråta eller inte. Han frågade hur jag mådde. Mer än vad många andra gör. Jag kunde inte skriva allt det jag vill säga till honom. Det var ännu svårare att skriva det jag tänkte. Vårt förhållande spelades upp i maxhastighet framför ögonen. Varje blick, varje beröring. Hans leende har börjat suddats ut. 

 Han älskade mig. Han var stolt över mig. Andra verkar skämmas över mig. Men inte han. Han var alltid kärleksfull. Det gör ont när jag tänker på de. Ögonen blir fuktiga. Jag hade rätt när jag sa att jag aldrig skulle kunna leva utan honom. Det här är inte att leva. Det är att plågas.  

En underbar dröm. Värd att försova sig för och missa hela skoldan. Men det var det fanimig värt. Jag ville inte öppna ögonen - det skulle bara betyda att han skulle försvinna, att det bara var  en dröm. Men åh, så verklig den var! Den fyllde mig med värme att ögonblick, precis som alltid när jag får syn på honom. Jag har till och med en bild på honom gömd i min plånbok. Kortet är jätte gammalt, men han är lika söt där som han är nu i mina ögon. 

Sorgsen samtidigt som glad. Sorgsen för att han lög för mig. Men saker som ''Jag kommer alltid finnas här för dig!'' är väl bara nått man säger. Inte bryr han sig ett skit om mig längre. Kanske är det just det som känns mest. Kanske är det just den punkten som får mig att vilja gömma mig för omvärlden och gråta ifred. Han kommer aldrig tillbaka. Han har inga känslor kvar. Han försöker bara glömma. Jag vet inte varför jag känner som jag gör. Jag kan inte rå för att jag aldrig kommer komma över honom. Hur kan det vara mitt fel? Hur kan det vara mitt fel att de där sex månaderna påverkade mig så? Andra kan inte förstå hur det var. Att alltid dras till honom, trots att jag var ihop med en annan. Det var alltid han som hade mitt hjärta. Det kan ingen förstå. Han var inte bara ''någon snubbe'' jag var ihop med. Han var... allt. Solen på himlen. HAn var skrattet som gjorde mit glad. Han var den som skämde bort mig med gelehallon och matade mig när jag låg i lunginflammation. Han var den som smittade mig med svinkoppor och åkte genom hela stan för att hämta salva till mig och missade halva skoldan bara för det. Han var den som bara levde för min skull. Han var den som var mig första. Han var den som jag faktiskt kunde se en lång framtid med. Han var den som alltid fanns där för mig, och kom så fort jag behövde honom. Och sen undrar personer om jag har några känslor kvar för honom. Öh, ja?! 

Är det normalt att sakna någon så här mycket? Jag känner mig inte normal, bara knäpp, besatt, lite mindre galen. Patetisk. Det kan inte bli bättre. Men det kan samtidigt aldrig bli sämre. Jag har fastnat på den här just punkten, precis som på ett prov när man har pluggat jätte mycket och tror att man kan allt.. sen kommer man till den där enda frågan man inte kan, och allt faller ihop. Självförtroendet till en själv försvinner. Man börjar tvivla på sig själv. Jag antar att det inte är förän då det verkligen är ute med en.

Jag vet inte varför, men på Turism-lektionen idag kände jag hur det började klia i fingrarna. Jag ville skriva. Jag hade känslor inom mig som jag ville få ut i ord. Så jag struntade i att göra instuderingsfrågorna på Natur & Kultur. Jag klickade fram ett nytt Word-dokument och började skriva. Orden flödade fram, på nått sätt visste jag precis vad jag skulle skriva. Åh, det är en så underbar känsla... Jag skrev ut A4;at när vi skulle sluta. Det kändes konstigt att se sina ord datorskrivna. Det är en sak på en datorskärm hemma på sitt eget rum, men på ett papper i en lektionssal under lektionstid.. Det kändes bara konstigt. Visst, jag brukar skriva flera sidor förhand på långa raster och så, men det är inte samma sak. Kalle kom på mig en gång när jag satt och skrev förhand, och blev nyfiken. Han började snacka med några kompisar en stund. När han såg åt mitt håll igen såg han att jag redan hade skrivit 2 sidor till. Gud så nyfiken han blev... Men no way att han ska få reda på vad som står. Jag låter inte ens B läsa. Det är så svårt att verka stark när man känner sig helt övergiven. Jag kanske är galen i alla fall. Det skulle förklara en del, plus att jag skulle ha något att skylla på. Kom igen, liksom. Det har gått 1 år och 9 månader. 1 år och ca 7 månader sen jag låg i hans famn för sista gången. Det finns delar från den tiden som jag inte vill komma ihåg eftersom de var så smärtsamma. Det finns tider under den perioden som jag skulle vilja uppleva igen, och igen och igen, hur otroligt själviskt det än skulle vara av mig. 

Jag ville aldrig att han skulle lämna mig. Jag skulle ha valt honom, men jag gjorde det som kändes rätt just då. Men jag skulle ha valt honom. Jag hade i alla fall kunnat hanterat de hela bättre... Jag skulle inte släppt taget om honom. Han dumpade tre st pga mig. Inget han gjorde sa någonsin något annat än att han älskade mig mer än något annat på jorden, och jag slängde bort allt det. Jag måste vara galen. Jag måste vara galen som fortfarande har känslor kvar.