Han har fortfarande inte hört av sig, och vi skulle träffas ikväll. Jag har mailat och sms;at fast jag lovat att inte göra det. Jag visste ialla fall att Hon inte var med honom, hon satt ju mittemot mig på andra läktaren. Jag fattar verkligen inte vad han ser i henne. Risigt hår, som om hon håret om det gång på gång på gång. Hon är kort och blek som en död människa. Hennes röst är som sandpapper i öronen. Men dte är ialla fall kul att hon hatar mig. Jag tar det som en komplimang att hon ser mig som ett hot av nått slag. Hon vet att jag är bra på att förföra honom, speciellt ifrån henne.

Han var inte varit inne på msn nu på några dagar. Jag har mailat honom ändå, mest om strunt saker för att visa att jag inte tänker försvinna någonstans. Jag bad honom komma på stundentskivan i torsdags på BJ, men han kom nog inte. Inte för att jag hade räknat med det. Någon annan som däremot kom var K/R. En konstig känsla eftersom det enda jag ser när jag ser henne är hennes bror. Älskade M. "Du tror inte att jag hatar dig, va?" Nejnej, du fick din bror att göra slut med mig bara, kallade mig hora i ett offentligt forum och startade ett bråk där och baktalade mig. Nejdå, jag tror inte att du hatar mig... Inte det minsta! Åh, vilken lust jag hade att slå henne mitt i ansiktet med det jag vet om hennes bror och lilla rara H. Seriöst, det äcklar mig, och hon ringde och nästan skröt om det. "Vi var iaf kära". Vad FAN vet du om det? Om han gick till dig direkt efter mig så måste han fan varit desperat, vilket han nog var efetrsom han hotade med självmord strax efteråt. (Ja, så hemsk är du H. Jag har gillat dig korta stunder, men nu finns det inget jag avskyr mer.)
D backar upp mig som vanligt när det gäller "dom där knäppa galningana". Han är alltid där för mig, till och med den gången i forumet var han den enda som försvarade mig, trots att det var honom jag hade betragit i flera månader. Jag bryr mig inte om om han är jobbig ibland, inte förstår mig eller om han smittar mig med förkylning, han är där för mig och han älskar mig. Det är det som betyder nått.

Jag blir itne klok på det. Varför vill han träffa mig? Varför riskerar han allt bara för att få träffa mig en gång? Det känns inte rätt. Vad håller jag på med? Det här kan omöjligt sluta bra! Det här är inte för två år sen. Vi kan inte hålla på som vi vill. Han är livrädd för att förlora Hl, och jag förstår honom. Så var jag för två år sen. Vad håller jag på med... Vill inte falla igen. Vill inte, kan inte, vägrar hamna där igen. Vill egentligen, men bör inte vilja. Vet vad det kostar, vet vad det får en att känna. Känslor ingen människa ska behöva känna och känslor som inga ord i världen kan dra ner en till världen igen. Så hemskt att leva med, och så underbart att få uppleva känslan av äkte kärlek. Men allt kostar, och just det här priset är oumbärligt. 

Tänk om han bara vill träffa mig för att jag bad honom. Tänk om han inte alls vill träffa mig, egentligen, utan att allt det här bara är vilja från min sida. Visst, gulligt och omtänksamt att jag gör en sån "uppoffring", men det ska inte behöva vara det, en "uppoffring". Det känns inte speciellt seriöst heller när han plötsligt slutar svara på en gång för att vara tyst i över en vecka (igen) när han sagt att han skulle börja vara aktiv på mailen för att jag inte skulle smsa.

Kollar mailen ofta. Så ofta jag kan, men jag vet hela tiden att de inte kommer finnas något svar där- Återigen lever jag bara på hoppet, önskan och ett stort "Tänk om...".

Jag vågar inte klaga på honom. Jag vet att han gör så gott han kan. Eller snarare, jag vill tro att han gör det. Jag är bara hans ex som hans nuvarande flickvän/fästmö hatar, någon som inte vill att jag ska ha någon som helst kontakt med honom. Så varför riskerar han egentligen derar förhållande för att träffa mig en endaste gång (förhoppningsvis mer)? "Om hon får reda på att jag mailar dig är jag dödens". Varför riskera det, då? Varför maila mig? Jag vill tro att det ligger mer under ytan, men jag vill inte heller bli besviken när jag får reda på att så inte är fallet. Allt snurrar. 

Vad väntar jag på? Tiden går inte fortfare för att man väntar på att något ska hända. Det blir inte bättre ändå här. Det här är de liv jag valde. Det hade kunnat vara annorlunda. Jag hade kunnat dela en lägenhet med någon jag älskar och få varit med den personen varje dag, i vår egna lilla värld med kokvrå. Hade jag saknat det här då? Nej. Jag tror inte det.

Studentskivan. Jag skulle gå med honom, sa han. Han och jag och en förtrollad pumpa.
Han kommer inte tillbaka till den plats han var förut. Det kommer han aldrig göra, men jag försöker låta bli att tänka tanken. Vill inte veta av det, vägrar förstå. Det är så mycket lättare så.

Ett plötsligt slag i magen. Alltid samma slag. Hårt, obarmhärtigt. Trädet. Äppelträdet vi senast låg och gosade under. Vi "spelade fotboll". Jag var trött och flummig och på högvarv och skrattade åt allt. Skrattade så mycket att jag inte kunde stå, rullade runt i gräset istället. La mig till slut på rygg och kollade på molnen. Det gjorde mig lugnt. N la sig bredvid mig på sidan och såg ner på mig med sitt vanliga leende.

Jag kan inte låta bli att hoppas att det ska bli som förra gången vi försökte. Glöden, brännande het. Flammor, slickande. Och känslan av att bara veta att man hör ihop.

Så vilsen. Ibland är allt så självklart, ibland vet jag inte ens vad jag ska ha på mig på morgonen. Ibland bryr jag mig inte ens.
Varken M eller N har höra av sig. M - not a surprice. N - en besvikelse. Jag sover dåligt på nätterna, hoppas på svar nästa morgon, men blir jämt lika besviken, men när det väl är ett svar i inkorgen förgyller det min dag och får mitt hjärta att slå, hoppa och skutta av glädje.
   Om jag fick chansen, skulle jag ta den? - Självklart, it's what I do. Han kommer alltid vara min drömprins. Forever.

Det gör hon antaligen, och det är ömsesidigt. Jag hatar henne också. Mest för att jag kan och vill, dels för att hon är en wannabe me. Hon hatar mig nog för att hon vet att jag kan sno tillbaka honom. Jag har gjort det förr, typ, tre-fyra gånger. Först från Elin, sen Sb, och sen Hl två gången, när jag ändå hade vanan inne. " ... och sluta smsa till mej, Helena blir skitsur när hon ser att dte är från dej. Hon rentav hatar dej!" I don't blame her. It made me happy.

 M, sorry för messet i lördags. Jag skrev bara vad jag kände, men jag vet att jag inte borde ha skrivit alls. Jag vet att du inte vill veta av mig, det gör bara ont att veta om det. Jag vet att allt det där bara var mer prat och drömmar än verklighet. Om det bara kunde bli verklighet...

Han försvann lika snabbt som han kom. Jag visste att det var för bra för att vara sant, inners inne. Jag vet inte om det är bäst så här eller inte. Det är underbart att vara obeskrivligt lycklig ett tag, att kunna andas mycket lättare, känna att allt inte är förlorat, att det alltid finns hopp.

Det var inga långa, viktiga meningsskildringar, inga långa utläggningar om vad som hände. Det var korta meningar, för andra, värdelösa ord och meningar. Men det var ord från honom, i all dess magnifika gramatiska fel-het, precis så som jag älskar den. Blåbärspaj kl. 22 på kvällen. Jag tyckte att det var en konstig vana innan jag 'kommit in i familjen'. Sen var det något självklart.
"Jag har byggt en ny dator sen vi sågs sist". Den meningen fick mig att le. Just den meningen sprudlade så mycket N att det är svårt att hitta ett bättre exempel. Så otroligt random, helt "På-tal-om-att-köpa-en-dator-utan-dvd-läsare". Jag saknar hans glada humör och hans syn på livet och allt annat. Allt med honom är annars så...Lätt och rätt. Lätt om man känner honom. Lätt om man varit så nära honom som jag varit. Allt med honom kändes alltid rätt. Även efter, när vi var på djupt vatten och jag var tvungen och göra mitt val. Jag trodde och hoppasdes verkligen att han skulle stanna för min skull... Men jag klandrar honom inte. Man vill inte dela med sig av något som varit bara ens egen. Jag vet inte ens om vi skulle överlevt det. "Vi" var det enda vi såg. "Vi,vi,vi", ingen annan. Det var inte det här vi hade planerat.

Platser som aldrig försvinner, platser som innehåller minnen.

• Knivsta - OL-tävningen som ändrade mitt liv. Träffade N för första gången. Han frågade om jag ville bara med på fotboll. För första gången i mitt liv funderade jag på att säga "Ja, gärna!", men bara pga honom, förstås.
• Linnés klubbgård - datum: 06-06-06. Tisdag, Sverigesnationaldag och dagen vi blev ihop. Det var Linné-tävlning. Jag var där med T och hennes mamma. Så fort jag och N lämnades ensamma... Tja, nu ska vi inte gå in på detaljer, men jag fick ont i vaderna av att stå så länge. När jag följde honom till TC fullkomligt strålade vi nog båda två, och alla vi mötte på vägen log åt oss (honom) och han la armen bestämt om min midja, som att visa att jag var bara hans.
• Lännabadet - Vi åkte moppe dit. (Censurerar detaljer som är för personliga.)
• Bällinge eller Björklinge (glömt vilket) - Film-maraton hos P. Eftersom vi var det enda 'Paret' där fick vi dela på en säng medans de andra fick ta golvet. Precis så det ska vara! 
• Dannemora bruk - dagen efter. Det var kallt att åka moppe kl 7 på morgon i oktober i  1 timme, men dte var skönt att sen ligga nerbäddade i soffan under en filt, båda under samma såklart.
• Siba vid Maxi - Där vi gick för att fördriva tiden i väntan på att SE skulle komma hem. Vi kom närmre och närmre varandra och på hemvägen började vi hångla i busskuren Stenhällen. Jag frös jag var dyvåt av regnet, men jag brydde mig inte. Efter tre dagar hade jag gjort slut med SE.
• Uppsalahögar vid Valborg, -07. Jag ville inte bryta traditionen, men inte heller gå dit ensam. D ville inte följa med mig. N kom så fort jag bad honom. Efteråt låg vi i min säng, tittade på tv intill småtimmarna och åt marabouchoklad som han haft i sin innerficka på jackan. Fläckarna finns kvar. Det gick någon gammal polis-serie på femman och vi försökte gissa vilket inspelningstalev var. Jag vann, som vanligt. Och det fick jag sota för. Han kittlade mig tills jag nästan skrek högt. 
• Stensture-monumentet - Sorg. Som vår sista utpost när vi hade allt att förlora. Om viljan hade varit nog för att vinna så hade vi gjort det flera gånger om. 
• Vardagssoffan, en våning ner. Där allt verkligen gick förlorat. 
• Kommer inte på mer just nu faktiskt.