Jag var på väg hem från D., cyklade ner för Rickomberga-backen. Höll utkik efter V, på väg till Borg. Åkte förbi Feri, korsningen efter, och vilka ser jag inte gå där? Jo, N och Hl. Plötsligt! Ett brutalt slag i magen. All luft försvann. Armarna blev till överkokt spagetti. Känseln i benen vetefan vart den tog vägen, men inte var den där den behövdes. Allt kom på en gång. BANG! Av en ren reflex trampade jag på så snabbt jag kunde. En sista kraftansträngning. Jag brydde mig inte om att se efter bilar när jag åkte över den trafikerade gatan. Inget kunde kännas värre. Vad som helst skulle kännas bättre än de uppror som pågick inom mig. Precis då jag inte trodde att ingenting skulle kunna göra min dag värre kom Låten spelandes i mina ögon. Låten med stort L, Låten som jag förut lyssnat på sååå många gånger och gråtit floder till. "Det jag hade".
Tankarna som for genom min huvud blandades med tankarna som hur jag på snabbaste sätt kommer hem. Vid korsningen Kungsängsgatan och G:a Uppsalagatan övervägde jag faktiskt buss, men nej. Jag tvingade mig att cykla. Jag var tvungen att kämpa på. Jag ville bara hem, lägga mig ner och dö en stund. Försvinna från allt, för alltid, en kort stund. Jag ville stoppa tiden, ta bort allt ljud. Allt snurrade, snurrade... Runt, runt. Just bilden av de två tillsammans slår mig jämt hårdest. Han hade skjorta på sig, precis som vanligt. Den marinblå-spräkliga. Jag kan varenda knapp på den, jag kan känna de svala tyget med mina fingrartoppar. Och just då, just i den stunden vet jag att han är den samma som då. Jag är den samme, jag också. Inners inne. Jag var ingen ängel då, och jag är det inte nu heller, men allt ljus lyste över det skuggor som fanns då.
Jag tror att alla människor uppträder olika mot alla de känner helt omedvetet, mem det är inte något jag orkar utveckla idag. Inatt. I mitt stillstånd.

      När jag kommit tillräckligt långt ifrån dem och kunde andas någonlunda igen smsade jag honom, berättade att jag sett honom. Jag väntade mig inte direkt på svar. Han har ju aldrig svarat förut, men eftersom jag hade nytt nr så fanns ändå hoppet. Och med hoppet klarade jag mig hem.
Han har kommit tillbaka. Han pratar med mig igen. Inga mera mail. Bara sms.
Han låter glad. Tar upp sånt som för oss bakåt i tiden. Som hans soffa som han kallar säng, och dubbelsängen han fick. Jag har inte varit så här glad på evigheter. Han finns igen... Han kanske följer med ut någon dag. Eller jag följer med honom. Om jag skulle få.
Bara några sms med artighetsfraser. Inget mer. Det känns så overkligt och samtidigt förvirrande. Så länge som jag trott att det var omöjligt. Det känns som att jag äntligen kan andas igen.

Vad hände med min älskade? Vad hände dig när jag var borta? Var var jag när du behövde mig? Jag behövde alltid dig. Alltid, alltid. Och alltid var du där. Men vad hände? Du är inte samma person längre. Jag vet att du finns kvar där, nån stans, men du kommer aldrig säga något till mig igen. Den där sista gången, när jag bara ville höra dig säga att jag var en idiot som ville göra slut... Du skulle ha sagt det. Men istället tappade vi greppet och försvann. I vilken ond värld ramlade du in i? Jag skulle varit där för dig. Varje dag. Jag borde vara det nu också, men det är svårt. Baby steps, baby steps... Åh, jag vill bara till din famn igen och stanna där.Jag vill vara din igen, som jag var då. Men inget är som förr. Inget är detsamma. Vi har ändrats och formats efter det vi gått igenom.
Allt annat tappar mening. Vad i livet är det som är viktigt egentligen? Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Ja, ni har nog rätt. Det är dax efter två års tid, men det är så obeskrivligt svårt. Jag vet inte hur man gör. Jag måste ha något att se bak på eftersom jag inte vet vad som ligger framför mig. Det är egentligen bara det förflutna som är säkert, bestämt och övergångt. Det finns inget annat som är säkert. Inte lika säkert, i alla fall.

 ~~ 

You see the smile that's on my mouth

It's hiding the words that don't come out

And all of my friends who think that I'm blessed

They don't know my head is a mess

 Snart är det vår igen, men ingen historia som återuppspelar sig. Inte den här gången. Även som allt kommer tillbaka, sakta och långsamt.

Det tog ett tag innan jag såg att han satt där. Jag hade gått rakt förbi honom utan att se honom - utan att ens lägga märke till honom. Jag hade skrattat och skojat högt med K, det är svårt att göra nått annat när man är med henne. Hon är min lilla drällmaja.
Det var inte förän vi satte oss ner vid ett bord som jag såg honom sitta på andra sidan gången med Hl. Hela jag började darra, precis som jag gjorde sist. Jag som hade intalat mig själv att jag skulle vara avspänd i hans närhet. Så jag försökte verka oberörd, trots att hjärtat slog så hårt att det nästan gjorde ont i bröstet. Jag försökte prata normalt, men orden fastnade och snubblade på varandra. Jag sa att det var för att det kittlade så hemskt i halsen, att jag svalt ett pomfrit fel.
Jag såg att han sneglade åt mitt håll varje gång jag skrattade. Under de 60 minutrarna jag och K satt där och åt såg jag inte ett enda leende på hans läppar. Kanske upplevde han samma krig inombords som jag själv. Han inte så mycket som rörde Hl under den tid jag var där. Han såg så otroligt... vilsen ut. Vilsen och borttappad, precis som attdet blivit för mycket känslor på en gång.
Alla frågor kom. Menade han verkligen att han ville börja träffa mig igen? Skulle jag ha gått fram och sagt hej? Eller skulle Hl mörda mig om jag gjort de? Jag hade kunnat göra det bara för att göra henne förbannad om jag hade varit på det humöret... Jag kunde ha let lite mot honom iallafall och visa att jag sett honom. Jag ångrar det.

Jag är inte van vid att se honom på stan. Jag hade slutat tro att den dagen skulle komma. Jag har inte träffat honom på över ett år. Vi skulle träffas nån dag när han kommit hem, men han mailade mig aldrig och sa att han var hemma igen... Så så viktig kan jag inte vara.

Hl btw. Hon är en ful kopia av mig. Blä.

Idag kom äntligen svaret på mailet. Det tog ett tag innan jag vågade öppna det. Hjärtat slog så hårt att det gjorde ont. Händerna skakade. Jag visste inte om jag var glad eller rädd, eller bådeoch samtidigt.
Mailet... Jag hade väntat på svaret så länge att jag glömt vad jag skrev från början. Det var ganska eklatant vad jag ville få fram med det jag skrev.
''Jag kan inte sluta tänka på dig som du var förut. Jag vill inte tro att du har ändrats en enda liten millimeter.''
Jag skrev precis det som jag kännt det senaste året och utelämnade det opassande.
Han vill träffa mig igen. När han kommit hem. Nu är jag rädd istället. Rädd för att han kommer träffa mig och sen överge mig igen när han kommer ihåg varför han slutade prata med mig. Jag kommer vara både rädd, nervös och blyg när den dagen kommer, men varför - egentligen? Vi kände varandra en gång. Vi var kära. Vi skrattade och grät tillsammans. Jag har sett alla hans sidor som finns, och han har sett alla mina. Allt ont och gott blandat. Jag borde inte vara blyg inför honom. Men ändå är han som en främling, inte någon jag kanske fortfarande har känslor kvar för.

Imorron efter jobbet ska jag gå upp till Sten Sture monumentet. Det känns så självklart, på nått sätt. Det var ''vår'' plats, fast vi bara var där en gång tillsammans så känner jag mig hemma där. Jag tänker bra där uppe. Mycket där påminner mig om honom.

Jag har glömt hur han var. Jag kommer ihåg det uppenbara, som hans skratt, klittrande ögon och hans gångstil, hans platta gulliga mage och bond-brännan.
Ju mer jag glömmer, dessto mer vilsekommen känner jag mig.

Jag minns honom. Alltid med ett leende på sina läppar. Alltid vid min sida. Ingen annan ser honom så, eftersom ingen jag känner nu kände Oss då. Det hade varit annorlunde. Alla väntar sig att jag ska ha kommit över det. Jag gråter mig inte till sömns varje natt för att jag minns vissa saker. Jag blir inte tårögd varje gång jag ser eller känner något som påminner mig om honom... 

Jag är rädd att glömma. Så jag vill inte 'gå vidare'. Jag vill inte 'komma över det'. Jag kanske inte betyder nått för honom längre, men  jag vet att jag gjorde. Jag vet att vi hade något som var så äkta det bara kunde bli.   

Jag lyckades öppna den omsorgsfullt sparade msnkonversationsfilen. Jag var elak mot honom. Jag minns så väl plötsligt. Just den kvällen. Jag var trött på allt. Jag älskade honom, men jag var så trött och irriterad. Jag ville bara sova i hans famn, där jag var trygg mot allt... ''Håll mig hårt eller släpp mig helt''. Det var hans motto. Jag gjorde bådeock. Jag släppte honom, men satte på honom en säkerhetslina.

Jag minns fredagen jag var med båda två samma dag, med en halvtimmes mellanrum. Först köpte jag godis på macken med B, och N väntade på oss utanför moskén. B cyklade hem till sig, jag och N började röra oss hem till mig. Vi tävlade en bit. Det var halvsommar. Hemma hos mig var vi som vanligt - oskiljaktiga. Vi hamnade på löpbandet, sprang som vanligt. Duschade tillsammans för första gången. Men vi visste att det inte var på 'riktigt'. Men vi ville det.

Skolkandet... Det var på den tiden vi kunde skolka flera dager på en vecka bara för att vara med varandra ensamma. Dvs ligga och mysa och vara intima. Sånt gjorde vi, för vi fick inte tillräckligt med tid. 

Det är kallt överallt. 

Mindes gamla tider på vägen hem... När vi gick där hand i hand, låtsades... Solen sken på oss. Solen sken jämt på den tiden. Nu är den borta, precis som allt annat...

Skratt. Leenden. Passion. I andras närhet låtsades vi som att vi inte alls älskade varandra. Vem trodde vi att vi lurade, egentligen? Det var så uppenbart att vi var menade för varandra. Men allt försvann. Allt underbart, all glädje, allt älskat. Jag är ingen bra orienterare. Jag har bara dejtat dom. Jag tog fel väg. Jag bommade, hade kompassen upp- och ner, fastnade i ett kärr, kom los, rev mig på en lågt hängande gren, fastnade i en hagtornbuske, rev sönder kläderna. Vandrade in i en tidsmaskin tillbaka till medeltiden och blev skjuten i hjärtat av ett armborst, men överlevde. Pilen kunde man inte ta ut, då skulle jag förblöda. Blev sänd i exil, för ingen ville veta av mig. Gick vilse i mörket, ramlade ner i ett gruvhåll och svälte ihjäl. Kom tillbaka som plågoande och sjunger ut mina klagosånger och skrämmer folk på mils avstånd.