Återigen - en dröm som kan bli verklighet.

Han gör mig glad, så som ingen annan gör mig glad. Jag kommer på mig själv att liksom kvittra, i stället för att prata normalt när jag pratar med honom i telefon och skrattar extra mycket eftersom jag vet att han älskar mitt skratt...
Han är inte som andra. Han är som... Jag kan retas med honom, och veta att han inte tar illa upp, och han kan göra detsamma. När jag är med honom finns inget annat. Inget annat betyder något. Då är han den enda stjärnan på himlen, den enda. Den enda som kan få mig att le utan till synes anledning, den enda som kan få mig att le, fast jag ska till skolan. Den enda, den enda...

Jag... Jag har ingen kontroll över vad som händer. Jag vet inte vart vi är på väg. Jag vet bara att det där något som alltid hållit oss tillsammans gör det nu med. Jag är inte svartsjuk längre, för jag vet att jag inte har någon rätt till det - han är inte min, det är bara en liten del av honom som är det - en del som hon inte förstår.

Han är inte en ny M. Han kommer aldrig älska mig, eller känna mig som M - men han är vad jag behöver just nu - nått att se fram emot. Jag ger mer än vad jag får tillbaka, men det funkar. Ibland ger han också.

Vi har ingen status - inget ord som säger vad vi betyder för varandra. Jag hatar det, men det kanske är bäst så. De jag verkligen älskat är de som lämnat mig och inte vill veta av mig - så kanske är det bäst så här?

Är det möjligt? Vad är möjligt? Har han ändrats? Eller var han bara helt ärlig förut, sa precis som det var? Håller han det inne nu, när han vet att han förlorar mig helt om han inte gör det?

Eller är vi bara fast i vår genensamma dröm? Fast, utan att vilja släppa taget, fast vi borde? Jag är trött på att hela tiden se mig för vart jag går, hela tiden vara på min vakt. Jag vet vilken smärta det skulle orsaka mig om jag tog ett enda felsteg, men det är så uttröttande! Jag kommer ofta på mig själv, Ajfan, så där boorde jag inte ha sagt, eller Åhnej, nu kommer han ta det som uppmuntran, som en besvarad känsla.
Grejen är att jag inte har en aning om vad det här handlar om. Jag vet vad det är för mig, men inte för honom. För mig är det en annan värld, en dröm, och i den världen finns det inget annat än sol, och glädje och värme. Där finns fortfarande rätt och fel, men det gäller inte. Det är en neutral zon. Men här, i verkligheten... Båda världarna får inte plats, och jag vägrar släppa taget... Det går inte ihop. Verkligheten är den jag lever i, och den soliga världen är som en dröm jag inte vill vakna ifrån, som jag kämpar och kämpar för att få fortsätta drömma. Men man kan inte vinna mot verkligheten. Det är omöjligt. Så egetligen - varför fortsätter jag kämpa, när jag bara kommer förlora? För att det är värt att kämpa för. För att de minnena är värda kampen. För att det alltid finns en sol där, hur grått, hur regnigt och hur deprimerande den här verkligheten än är, så är det alltid sol där, och han och jag delar de minnena.
   Vi var barnsliga, busiga. Aldrig "vuxna". I verkligheten är jag mer och mer vuxen varje dag, och jag bara väntar på den dagen det kommer över mig helt och kväver mig långsamt och plågsamt. Jag kunde vara mig själv där borta, min själv men ändå så många år yngre. Beskymmerslös. Tänk att få vara den personen varje dag i resten av sitt liv.

"Jag saknar dig. Jag har saknat dig ända sedan du försvann på Arlanda".
Jag har alltid vetat att han hade ett hjärta. Jag har alltid vetat att han var mer under masken.  Alltid hoppats att "min" Ms fanns någonstans där under.
Vi fastnade i drömmen som vi försökt återuppliva. Men det finns en tid då man måste inse att det är dax att ge upp försöken. Att släppa taget. Stranden, solen, palmerna, vinden. Jag kan inte tänka mig något av det utan honom vid min sida. Vår dröm, vårt paradis. Men här, på planeten Jorden... Här är det bara ett minne.

Det är något där. Det är farligt att känna så här. Påfrestande. Skadligt för hälsan. Speciellt hjärtat. Obeskrivligt. Ord biter inte på känslan. Ord kan inte beskriva den. They never will.

Hans tåg var försenat. Jag blev ännu mer nervös.
Under armen bar han min dator. Han lyften den lika lätt som om det var en tom karton.
Buss hem till mig. Det gick snabbt att koppla ut den gamla datorn och in den nya. Vi fikade på chokladkakan han hade beställt,såg plötsligt att vi var tvungna att åka in till stan igen. Tiden går jämt så fort med honom och så långsamt utan honom.