Som ett tomt skal. Kanske ska jag bli orolig över att jag inte känner någon smärta. Kanske ska jag vara glad. Den bitande kylan säger att den fysiska smärtan fortfarande är kvar - den har inte lämnat mig.

Jag visste inte att det var möjligt.. Men nu när jag vet det vill jag inte ta in det - vill inte veta om det.

Jag antar att jag inte är lika duktig som honom. Jag kan inte lägga tre år i en låda och sedan hoppas på att det gör det bättre. Jag kan inte lägga alla minnen i en låda - bara sakerna. Minnena är alltid kvar. Så jag beundrar honom hans idiotism. Jag beundrar hans hopp för ett bättre liv.

Ett sista avsked. Vad säger man till personen man älskat i tre år och pratat med varje dag? Vad är det bästa att säga till den någon man antagligen aldrig kommer prata med igen eller någonsin träffa? "Tack för det här tre åren, ha ett bra liv"?
Det kommer göra ont så fort jag tar in sanningen. Men tills dess är jag glad att vara instängd i mig själv så jag slipper känna.