Jag vet att jag egentligen saknar dem. Jag vet att de har all rätt att vända mig ryggen, sluta prata med mig och låtsas som om jag inte finns, men det finns en gräns av hur mycket ignoration en person kan klara av... Och är de inte tysta så pratar de, och säger ord jag inte vill höra, för jag vet att det är sanna. Varför ta mitt parti? Varför höra min del av historien? Som vanligt vill jag inte tänka på det, utan höjer volymen på musiken i stället och låter den fylla mitt huvud i stället. Man kan alltid gömma sig i musik.

Okej, jag kanske inte saknar dem. Jag saknar hur kul jag hade med dem när de älskade mig och jag dem, men hatar dem de är nu. Jag var tydligen inte deras vän utan någon de lärde känna för att de var tvungna till det.