Det finns så otroligt många olika sortes människor i världen: den kaxiga tjejen från utlanden som tycker att hon är det bästa som finns, den rosa barbie-dockan som är så dryg att inte ens hennes föräldrar tål henne, den bortskämda med den rika pappan som ger honom/henne allt han/hon vill ha, partypinglan som jämt festar och dricker på helgerna och skryter om de, den snygga sport fånen som alla tjejer vill ha, men som är ihop med skolan snyggaste tjej (så klart) som är kapten för cheerleadingen eller whatsoever, kaptenens 10 bästa vänner - fotomodellerna som står timmar framför spegeln varje dag.

Plugghästen, tönten och glasögonormen som kommer rädda världen och vanligt vist blir mobbade för det...

De som kallas emo bara för att de är annorlunda och för att alla andra är rädda för det som de inte är vana vid.

Sen har vi de tystlåtna - de som är svåra att placera. De hör inte hemma hos partyplinglorna, för de varken dricker eller gör så stort väsen över sig själva. Inte heller hör de hemma hos plugghästarna - de pluggar inte, säger inte tillräckligt smarta saker eller kan klona bananflugor(vad man nu ska kunna de för, de finns ju redan tillräckligt med dem). De Tystlåtna finns helt enkelt bara där. Till skilnad från emo;na så är de tillkänna gjorda - alla de andra vet att de finns där, de vet att de inte gör någon skada. De finns ju bara, eller hur? De går till skolan, gör det de ska göra, gör som de blir tillsagda, sköter sig i skolan, åker hem, göra sina läxor... Som robotar, kan tyckas. Vad är det för ett liv egentligen?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...